Min kollega övertygade mig för ett tag sedan om att jag skulle se tv-serien Grey’s Anatomy. Hon lånade mig första säsongens dvd och efter några avsnitt var jag fast. Serien handlar om fem AT-läkare på en kirurgavdelning på ett sjukhus i Seattle, och är egentligen ganska charmig. Viktiga i handlingen är också avdelningens ordinarie kirurger, plus chefen. De fem läkarna (tre kvinnor, två män) möter förstås både etiska och praktiska problem i sin tjänstgöring, och givetvis romantiska bekymmer. Ingen lever ett riktigt lyckligt liv. Då vore det väl inte någon tv-serie... Nu har jag kommit halvvägs in i tredje säsong och har vant mig vid dem. I USA tror jag man hunnit en bit in i säsong fem. Jag har några funderingar: Varför blir de magra unga kvinnorna inte feta av att äta snabbmat så ofta? Hur kan det komma sig att huvudpersonerna alltid stöter på rätt person i avgörande ögonblick på ett så stort sjukhus som detta? Och nästan alltid i hissen, där det tar exakt så lång tid att förflytta sig mellan våningarna som det behövs för att avsluta ett viktigt samtal? Hur har manusförfattarna kunnat komma på alla dessa olika variationer på svåra och extrema olyckor och sjukdomar? Var finns blindtarmarna och polyperna och stickan i fingret? Hur kommer det sig att en kirurgavdelning med bara fem ordinarie opererande kirurger lyckas ha en av USA:s bästa hjärnkirurger, en av USA:s bästa hjärtläkare och USA:s bästa förlossningsläkare? Hur kan man skriva ett manus till ett avsnitt där skiljandet av två siamesiska tvillingar behandlas som en vardagshändelse, något som klaras av på en eftermiddag, och utan större förberedelser? Det jag gillar med den här serien är att den, utöver de skruvade olycks- och sjukdomsfallen, känns ganska vardaglig och att de flesta huvudpersonerna framställs som godhjärtade. Rara och trevliga karaktärer, helt enkelt. Omtänksamma och ibland lite dumma. Som folk är mest. Det är ganska skönt att slå sig ner i soffan med datorn i knät och bara ägna sig åt envägskommunikation en stund, bara titta och lyssna efter en stressig arbetsdag. Sjunka in i den här konstruerade världen med förutsägbara konflikter och romanser som jag inte behöver bry mig ett dugg om, egentligen. Jag kan ta in det i mitt medvetande, dras med i handlingen, slukas av det en timme eller två, och sedan stänga av och återgå till mitt eget vardagsliv. Skulle jag dras in i samma konflikter och romanser bland mina egna bekanta, då skulle jag inte kunna lägga dem åt sidan lika enkelt, då skulle de ta kraft från mig och jag skulle leva i ständig oro. I verkliga livet finns ju ingen manusförfattare som kan reda ut allting åt mig.
