Festivalsommaren har äntligen börjat

Äntligen är det dags för årets första stora festival, nämligen Sweden Rock Festival 2004. Tältet är kollat och likaså sovsäcken och liggunderlaget. Bara att packa ner resterande nödvändigheter och ge sig iväg.
Någonting som aldrig tidigare har hänt Sweden Rock är att det nämligen är helt slutsålt, så förväntningarna är stora bland Sveriges hårdrockare, inklusive mig själv. Men med ett startfält som Judas Priest, Scorpions, återförenade Europe, Hawkwind, Helloween, Monster Magnet med flera så kan det ju bara inte gå fel.
Ska man sedan se till nästa stora festival i Sverige så pratar vi ju givetvis om Hultsfreds festivalen. Som jag inte själv kommer att åka på, dels på grund av att jag känner att jag har varit där tillräckligt många gånger, nämligen 13 gånger. Börjar kunna den festivalen utan och innan, sedan är den inte lika trevlig längre (kan bero på åldern). Den känns mycket stökigare nu än för några år sedan. Den andra orsaken till att jag inte åker dit är att artistutbudet inte tilltalar mig just i år. Visst, det finns godbitar som Asta Kask, Soulfly, The Distillers, Kris Kristofferson, Pixies plus eventuellt några till som jag kanske skulle kunna tänka mig att se. Det finns många som säger att det här är det bästa året någonsin. Då undrar jag stilla om de verkligen inte har glömt bort tidigare år. För så bra är det verkligen inte.
Nästa stora festival som jag ska åka på i sommar är i danska Roskilde. Där har jag inte varit sedan 1995 så förväntningarna är grymt stora. Med artister som David Bowie, Dropkick Murphys, The Hives, Kings of Leon, Korn, Morbid Angel, Wu-Tang Clan och de största av de alla Iggy and the Stooges. Det är ju nästan som man börjar att gråta, det största rock´n´rollbandet av alla. De som startade alltihop i början av 70-talet. Det slår allting som jag någonsin kommer att uppleva, jag hade gladeligen betalat de 1500 kronorna som festivalen kostar bara för att få se Iggy and the Stooges. Min totala lycka kommer inom snar framtid att vara uppfylld. Tack för det Roskildefestivalen!
Jag tänkte avsluta den är krönikan med ett dåligt och ett bra festivalminne som jag har.
En väldigt stor besvikelse för mig var på Roskildefestivalen 1993 när jag äntligen skulle få se mina då stora husgudar Velvet Underground spela. Förväntningarna var förstås höga på att få se ett band som betytt så otroligt mycket för musikutvecklingen runtom hela världen. Men tyvärr så blev alltihopa ett enda stort antiklimax. Bandmedlemmarna hade blivit gamla och trötta, och det hela kändes som en enda stor parodi på det som en gång varit. Lou Reed har visserligen aldrig kunnat sjunga men under den här konserten var sången under all kritik. Jag såg nästan hela konserten men gick till slut där ifrån med en vemodig känsla av att ibland ska man inte röra det som en gång var bra för då kan det bli riktigt illa när man väl tar upp det igen.
Ett av de mest positiva och överraskande minnen jag har från Hultsfredsfestivalen är när min käre vän Kenny släpade med mig på Royal Beat Conspiracy på Stora Dansbanan (festivalens minsta scen förutom rookie scenen). Jag hade aldrig hört dem innan så förväntningarna var inte speciellt höga. Men det de levererade den gången (enda gången jag har sett dem) skulle många stora artister bli avundsjuka på. De hade en scenshow utan dess like med gogodansare, en sanslös scennärvaro, spelglädje och en tajthet som inte var av denna världen. Det mest anmärkningsvärda var att det bara var runt 80 personer som stod och tittade på och ändå gav de allt vad de hade. Musiken kan väl beskrivas som rock´n´roll soul a´la 60-70-tal för er som aldrig hört dem. Jag har sedan köpt deras skivor, men de har tyvärr aldrig kommit upp samma klass som den underbara kvällen på Hultsfredsfestivalen 2000.
Hoppas ni nu alla får en riktigt bra festivalsommar, för det ska i alla fall jag ha.