När vintern rasat från våra fjäll kommer sommaren skuttandes lite nonchalant och kontinentalt. Myggen vaknar och allt får liv och det tar hus i helvete lite varstans. På det bra sättet.
Sommaren är härlig nämligen. Det blir livat och det ställs till med festivaler i varje liten småort med självaktning. Det behöver inte bara vara musikfestivaler, åh nej. Teaterfestivaler, konstfestivaler, bokfestivaler och drakbåtsfestivaler. De sistnämnda är nästan utöda nu men kommer ni ihåg? Båtar, modigt och i otakt paddlade av förfriskade arbetsgäng med rödsvedda ölglada anleten. Det är nästan så man saknar det. Men bara nästan.
På senare år har det blivit mer hemvävt i vår egen stad. Skärgårdsfestivaler och härligt tidstypiska kläder på roddtävlingar. Och lite höbalar på det. En nygammal företeelse som kommer som ett genuint och skönt avbrott från sommarens glittrighet.
Och så musik så klart.
Vihar vår Visfestival. Inte så mycket nytt under solen men det känns också bra att den finns. Om inte annat än för att bli påmind om att musik inte behöver vara så värst elektroniskt eller modern hela tiden.
Hultsfredsfestivalen, eller "Hultan" som de initierade gängen från Västervik kallade festivalen under 90-talet har återuppstått från de döda, fortare än rigor mortis hann ansätta festivalkroppen. Min personliga favorit, mycket på grund av att det är den enda "riktiga" festival jag någonsin varit på, Emmabodafestivalen går också av stapeln i år. Det är det lilla syskonet med mer charm och karaktär.
För när alla andra slänger sig med nostalgiska anekdoter om fylleslag och campingfasor (minnena kretsar nästan aldrig kring musikframträdanden konstigt nog) utspridda på många år under 90-talet så upplevde jag EN enda festival. I komprimerad och koncentrerad form. Jag skulle verkligen tränga in alla upplevelser man kan på en och samma gång, mest för att slippa sova i leran mer än nödvändigt. Bekväm har jag alltid varit. Och lagom vettig. Det skulle bli så mycket festival att det kunde vara bra sen.
Om det lyckades? Det tycker jag nog. Jag såg unga slynglar i Bad Cash Quartet spränga högtalare på en minimal hemmabygd scen, träffade en panda-tjej för första gången, kramade sångaren i Broder Daniel (det var inte han visade det sig senare), kissade tillsammans med basisten i Sideshow Bob, pratade med Nina Ramsby, dansade disco i ett tält och såg en vän trycka i sig sju portioner köttgryta med ris, bara för att det var gratis påfyllning. Vi drack tetravin och ignorerade duscharna, borstade tänderna i saft för att det var för långt till vattenkranen och lät tovorna växa i det då långa håret. Det var ju festival.
Allt i korärmade vita skjortor inköpta från stadens alla secondhand-butiker.
Varför en vit skjorta på sig när han ska vara på ett lerigt eller dammigt fält undrar den nyfiket skeptiske läsaren? Det undrade jag med när jag och min vän Jon, som var van festivalräv, provianterade med massor av skjortor och surt spanskt lantvin på tetra. Svaret kom som en självklarhet, nästan i förbifarten:
- Man ska va fin när man går på fest.
Och festivalfest blev det den gången men aldrig mer igen. Jag var klar med det hela. Nu blickar jag framåt mot sommaren och föreslår att ni gör detsamma, så ses vi vid en träbåt nära dig. Rocken i år blir mer "muggebigge muggebigge tuff tuff tuff" än nått annat.