Film med melankolisk ton

Kärleken dimper ner från ovan i den tyska filmen "Emmas lycka". Den unga Emma är fullt upptagen med att föda upp och sedan slakta sina lyckliga grisar när bilhandlaren Max en regnig natt kraschlandar på hennes gårdsplan. Max har fått veta att han har en obotlig, aggressiv cancer. Den annars så försiktige och plikttrogne försäljaren stjäl pengar från sin arbetsgivare för att fly till ett semesterparadis sina sista månader i livet, men blir upptäckt och kör i panik utför ett stup.
"Emmas lycka", baserad på en roman av Claudia Schreiber, är den unge tyske regissören Sven Taddickens andra långfilm och har också blivit hans genombrott i hemlandet. Åtminstone omgivningar och huvudpersoner är som hämtade ur en film av Lars Molin.

Emma är en förslagen kvinna med skit under naglarna. Med stora hål i kassakistan och med geväret under sängen njuter hon av galna mopedfärder på guppiga grusväggar. Och hon lever fjärran den moderna, urbana människan, även när det gäller sitt förhållande till döden. Hon avlivar själv sina grisar med en egen metod som inte skulle gillas av veterinären. Rädslan och ångesten är det värsta, resonerar hon. En insikt som gäller både gris och människa.
Inte bara det både oväntade och oundvikliga slutet skiljer filmen från traditionella må bra-filmer. De smågalna vändningarna och de burleska inslagen till trots är historien berättad med en rätt lågmäld humor. Tonen är melankolisk, inte sentimental.
Fiender kan bli vänner, men inte ens stor kärlek eller älskog bland suggor kan bota cancer i bukspottskörteln. Max spyr över Emmas axeln när hon som vitklädd brud bär honom över tröskeln. Hon säger till honom att sluta be om ursäkt. Det är trots allt hans stund på jorden.