Film om kärlekens stadier

Visst, var en surmössa, säg att ?På spaning med Bridget Jones? är exakt samma film som ?Bridget Jones dagbok? från 2001. Gnäll på att bantningsskämten är upprepningar, poängtera att kärleksturerna kopierar varandra, använd din längsta pekpinne för att påvisa likheterna i uppbyggnaden av tröjmönsterskämten.
Själv ser jag det så här: Om din älsklingshund sprungit bort och plötsligt kommer lufsande igen efter tre år gör det inget, tvärtom, att han har kvar samma halsband, viftar likadant på svansen och slickar dig i ansiktet med samma hemtama korvandedräkt.

Den stora skillnaden mellan Bridget 1 och Bridget 2 är att B2 börjar med B1:s slut. Kärleken mellan Bridget och Mark Darcy sprudlar redan vid den inledande kalkonbuffén, vilket inledningsvis minskar möjligheterna till traditionella romkom-intriger.
I stället handlar B2 om kärlekens stadier. Den första uppslukarfasen. Det första missförståndet. Det första grälet. Den första surperioden. Den första stora förlåtelsen. Det första fallskärmshoppet i en dyngpöl full av välnärda Yorkshiregrisar.

Den här typen av film är något som bolaget Working Title (?Fyra bröllop?, ?Notting Hill?) kan producera med samma lätthet som de äter frukost, och hittills vägrar de att göra mig besviken. Till ett soundtrack som låter som en gymnasieåterförening för 35plus-generationen och är mer insmickrande än en valturné ? ?Sorry seems to be the hardest word?, ?I?m not in love?, ?Everlasting love? ? levererar Renée Zellweger sina pricksäkra självcynismer och visar att ingen ännu kan uttala ordet ?bottom? som hon. Ooops, så har det gått 55 minuter, de bästa 55 den här veckan.