Film om ungdomlig desperation

Det är fest, igen, hemma hos någon och någon har med sin videokamera och bilden skakar och knycker när någon, igen, hånglar med någon som är spyfärdig och någon gråter och musiken är för hög, igen, och vad händer egentligen i det där sovrummet dit någon tog med sig den där tjejen som var alldeles för ung och alldeles för full?
Många kommer att nämna ?Fucking Åmål? i samband med ?Fjorton suger?, och många kommer att ha rätt. Båda är debutfilmer, båda andas en sorts rå, naken, oslipad desperation, båda handlar om unga som slår sig blodiga mot sin egen frustration, sin egen törst efter kärlek och bekräftelse, sina egna föräldrar som förtvivlat försöker dra in dem i samtal om golf, mobiltelefoner, vad fan som helst.
Slår sig blodiga mot sin egen ungdom.

I filmens centrum finns fjortonåriga Emma och hennes storebror Markus. Hon slits mellan att avvisa honom och bli accepterad av honom, han slits mellan att försvara henne och ta avstånd från henne, båda slits mellan att älska och hata varandra. Deras ?du ska fan inte bry dig? betyder ?bry dig, snälla, bry dig?, det är en febrig, stark skildring av en svår relation i en svår tid och filmens största styrka.
Ska man hitta nackdelar ligger de i att ?Fjorton suger? visserligen mäter upp ett djup och börjar borra men sedan inte riktigt vågar sig ända ner.

Först ?Babylonsjukan?, sedan ?Gitarrmongot? och nu ?Fjorton suger?. Medan Sverige springer och ser medelålderskrisen ?Så som i himmelen? är det tydligt att riktigt bra film den här hösten görs av och handlar om unga.
Det är ingen i ?Fjorton suger? som yttrar repliken ?Varför måste jag bo i fucking jävla kuk-Helsingborg?. Men alla tänker det.