Förra helgen befann jag mig i en psykedelisk fantasivärld. Jag var "Sixten flodhästen", två meter bred, frustande, högljudd och fullständigt galen. Marken under mina fötter hette Utby och barnet som klängde runt min hals och brottades med mina flodhästvalkar heter Vile. En 5-årig superhjälte.
Superhjälten är det första av min svägerskas två barn. Minstingen är lite för ung för att förstå storheten i att brottas med flodhästar så hon fick mest följa skådespelet på avstånd.
Dagligen förvandlades Göteborgsförortens lekparker till brinnande skepp, flygraketer och sjunkande öar. Vile fäktades med sitt superhjältesvärd och slogs för sitt liv. Men flodhästen var en hård motståndare. Han skyddade sina käraste kroppsdelar med ogenomträngligt pansar. Det var jämna kamper som utspelade sig men tillslut kunde inte Sixten hålla emot Viles envishet och kämpaglöd. Den enorma flodhästen förlorade slutstriden och blev tam.
På måndagen släppte förvandlingen. Fantasivärld blev verklighetsvärld och plötsligt satt jag på kontor framför högar av papper och ringande telefoner runt omkring mig.
Alla barn är olika, tack och lov. Men de allra flesta kan mötas i fantasin. På samma nivå. Det kan vi vuxna sällan göra med andra vuxna. Då blev man bästisar av enkla anledningar. "Cool, du har också en BMX-cykel, ska vi leka?". Nu blir man inte bästisar. Man blir jobbkompis, sportkompis, bandkompis, krogkompis, knullkompis. Uppdelat i avdelningar. Indelat i rutor. Gränser. Det finns en viss charm i det också såklart. Och det är praktiskt. Det skapar ordning.
För min egen del är det terapi att hitta tillbaka till fantasin lite då och då. Så var det i helgen. Jag mår bra i själen efter att ha fått leka arslet av mig tillsammans med superhjälten.