Förde in ångesten i folkhemmet

Ljuva sommarnätter, uppslitande framiljedramer och frodiga julaftnar.
Det är kanske den mest klassiska scenen i svensk filmhistoria: Riddaren Antonius Block (spelad av Max von Sydow) möter under digerdödens härjningar Döden (Bengt Ekerot) som kommit för att hämta honom. Men Antonius föreslår att de ska spela ett parti schack och han får leva så länge han kan göra motstånd.

Ingmar Bergman hade ett komplext förhållande till döden, och sättet han handskades med den i "Det sjunde inseglet" från 1957 gav eko över hela världen. Han blev filmskaparen som förde ut Sveriges röst i omvärlden och präglade bilden av svenskar.

Hans filmer blev sällan kommersiella jättesuccéer, men de plockade hem priser från festivalen och influerade generationer av filmskapare.
- Några regissörer kan kanske överträffa honom vad gäller enskildheter, men det finns ingen lika fullständig filmkonstnär som han, sa till exempel Woody Allen när han regisserade Ingmar Bergmans självbiografi "Laterna magica" 1988.
Det fanns en kompromisslöshet i Ingmar Bergmans filmskapande som knappt någon kommer i närheten av. Få har så hänsynslöst använt sitt eget liv, sin egen barndom, sina egna föräldrar, sina egna förhållanden i konsten - och många är de skådespelare som kan vittna om de hårda inspelningsperioderna under en stenhård regissör.

Samtidigt vittnar nästan alla om Bergman som en skådespelernas regissör, "den bäste instruktören av skådespelare som funnits", har Bergmans nära vän Erland Josephson sagt om honom.
Bergman gjorde skådespelarna bra. Det är klart att Harriet Andersson, Bibi Andersson, Max von Sydow, Lena Endre, Erland Josephson och de andra "Bergmanaktörerna" i hans stall hade nått framgång utan honom, men han fick dem att lysa i sina roller, som var specialskrivna just för dem. Han skrev alltid sina roller till specifika skådespelare.
1940-talet och början av 50-talet var något av en experimentverkstad för den unge Bergman som bland annat skrev manuset till Alf Sjöberg "Hets". Stig Järrels lärare Caligula blev en försmak av Bergmangestalter som skulle komma.

Men det var faktiskt en komedi som öppnade dörren till Europa. "Sommarnattens leende" vann priser på filmfestivalen i Cannes och gav honom ett namn utomlands. Samtidigt som den franska vågen kom en Bergmansk våg som under de närmast påföljande åren kom att dominera filmvärlden.
"Det sjunde inseglet", från 1957, är kanske Bergmans mest omtalade film. En slags medeltida ballad med en rad oförglömliga scener. Filmen kom att definiera Bergmans filmskapande och har både hyllats och parodierats. Men den var egentligen bara början på Ingmar Bergmans kreativa höjdpunkt.

Både "Jungfrukällan" (1960) och "Såsom i en spegel" året efter vann en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Från 60-talet och framåt blev Bergman ännu mer psykologisk i sitt filmande. Han blickade inåt och detta tillsammans med att han upptäckte sin älskade ö Fårö präglade hans filmer.
Det var på Fårö han både skrev och spelade in många av sina filmer därefter och det var till den lilla ön norr om Gotland han ständigt återvände.
1970-talet blev ett splittrat decennium för Bergman. De uppmärksammade anklagelserna om skattefusk fick honom att gå i landsflykt till Tyskland 1976, men dessförinnan hade han erövrat tv-mediet, med en av genrens främsta dramer någonsin; "Scener ur ett äktenskap", 1973.

Dramat om ett äktenskap i sönderfall kom att bland annat inspirera producenterna bakom tv-serien "Dallas" några år senare.
För sin sista stora produktion återvände Bergman till barndomen. "Fanny & Alexander", från 1982, blev hans mest älskade film. Det var som om Bergman försonades med sina demoner i och med det ståtliga julfirandet hemma hos familjen Ekdahl. Filmen belönades med fyra Oscarsstatyetter.

Förde in ångesten i folkhemmet

Ingmar Bergman var filmskaparen som tog ångesten och förde in den i folkhemmet. Han blev den främste uttolkaren av det svenska, åtminstone i utländska ögon.