I veckan såg jag en film om en flicka som låses in hos en väldigt elak man. Han förbjuder henne att någonsin träffa sin familj igen och han är våldsam och hotfull mot henne. Han har tjänstefolk som ber henne att hålla ut, de säger att han egentligen är snäll och att hon ska ge det tid. Mannen visar ofta ånger efter sina utbrott mot flickan, men inte för att han har gjort henne illa utan för att han är orolig för hur det ska gå för honom själv.
Efter ett tag utvecklar flickan ett Stockholmssyndrom, hon visar omtanke och vänlighet mot mannen som kidnappat henne. Hon slutar att säga ifrån, och i och med att hon blir mjukare blir även han snällare mot henne. Hon undrar varför hon inte såg hans goda sidor innan och försvarar honom inför sig själv och för andra när hon väl har tagit sig därifrån.
Filmen är inget kriminaldrama där mannen straffas för det han gjorde mot flickan, i själva verket slutar filmen lyckligt med att de blir förälskade. Man hejar på mannen som bara kunde visa ömhet och vänlighet mot flickan när hon väl slutade ifrågasätta det faktum att han tillfångatagit henne.
Jag tror att de flesta av er har sett den, det är Disneys "Skönheten och odjuret" jag pratar om.
Jag har skrivit många krönikor, men är det någon av dem som kan göra er upprörda så är det nog den här. Jag har förstått att man inte kritiserar Disney, det är så otroligt älskat av så många. Vi ser det som finkultur för barn. Och det är just det jag är så kritisk mot när det gäller Disney, de förmedlar unkna budskap till barn. Barn utan något kritiskt tänkande eller förmåga att analysera det de ser. De tvångsmatas med bilder av kvinnor som vackra och förföriska, av män som muskulösa och aggressiva. De får lära sig att elakingar är fula och att en kvinna kan förändra en man, enbart med sin kvinnlighet. Är det någon vuxen som på allvar tror att det är så världen ser ut? Nej, antagligen inte. Men barn kan inte dra den slutsatsen. Små flickor ser upp till de vackra, smala prinsessorna och vill vara som dem. De tror att den elaka mannen kommer bli snäll om de bara försöker lite till.
När jag gick på gymnasiet var jag så himla kär i en kille. Han var elak på ett ganska obehagligt sätt och jag visste mycket väl hur han behandlade andra tjejer han var tillsammans med. En hade han sparkat i huvudet med sina stålhättekängor. Och jag behandlade honom som en liten hundvalp som kissat på mattan. Jag var besviken men förlät honom varenda gång han träffade andra bakom min rygg. Om det var någon som kunde förändra honom så var det ju jag, och om det inte gick så var det jag som inte ansträngde mig tillräckligt.
Och vill ni veta en sak? Jag älskade "Skönheten och odjuret" när jag var liten.