Förvirrande intrig och schabloniserade personligheter

Ett litet barn blir dödat av en smitande bilist, en 13-årig gravid flicka hittas drunknad efter midsommar och en grupp flyktingar hålls under stort hemlighetsmakeri gömda i det gamla ålderdomshemmet. Det låter kanske som goda förutsättningar för en spännande deckare. Men det är det inte, utan historien känns mest bara förvirrande och platt.
Inga-Britta Jungeström i Åtvidaberg har skrivit sin tredje deckare på eget förlag, med titeln Isbränna. Den utspelar sig i byn Åsaby ute på landet utanför Åtvidaberg. Här lever en lång rad människor som alla får vara med i hennes berättelse.

Språkligt och stilistiskt ger historien ett intryck av ålderdomlighet, blandad med modernitet, men utan finess. Stilistiskt har den en förment käck 60-talsstil men utspelar sig 2007 och författaren lyckas inte få ihop detta till en fungerande enhet. Berättelsens rollfigurer är många, förvirrande många, och det är svårt att få grepp om någon av dem eller hålla isär dem. Personligheter är snarare schabloner än människor av kött och blod.
Inte heller känns det trovärdigt med tonåringar 2007 som heter Ruth, Kent, Per och Gun-Britt eller att människorna i byn refererar till varandra som majorn, riksdagsmannen eller kyrkoherden.

Intrigen verkar lovande i början men känns fortfarande lika obegriplig och förvirrande på slutet. Det hade säkert gått att göra en bra historia kring fenomen som byskvaller, sexuella övergrepp, nynazism, kommunal korruption och flyktingpolitik, men inget av detta får komma till sin rätt eller utnyttjas fullt ut för att lyfta berättelsen.
Författaren hade behövt rensa både i persongalleriet och i de många olika intrigtrådarna för att boken ska få ett bestående värde.