Från bitterhet till framtidstro

En kvinna på 70+ som går och suktar efter en karl. Kan det vara något att skriva om? Jo, det klart det är, och det gör Elsie Johansson på sitt alldeles eget sätt. Det vill säga med stor insikt om livet i både stort och smått.Kvinnan, det är fru Parre, välbeställd änka efter åkeriägarn. Hon heter Marie-Louise och kallas Maliss sedan barndomen i det ganska fattiga hemmet på landet.Maliss har gjort en rejäl klassresa genom sitt giftermål, och nu när hon går ensam i den stora lägenheten går ofta tankarna tillbaka till barnaåren och uppväxten. Men lika ofta tänker hon på sin längtan efter en man, en kropp att krypa intill, och mänsklig värme.Hon är en sympatisk kvinna, en mycket sammansatt natur på gott och ont, och som det inte bara gått väl för. Nej, skenet bedrar och allt eftersom berättelsen rullar på rämnar delar av hennes fasad.Även om omständigheterna inte är desamma som i Elsie Johanssons uppmärksammade trilogi anar jag ändå Nancy i den äldre Maliss. Yttre omständigheter i berättelserna påminner om varandra och kanske är detta egentligen fortsättningen på böckerna om Nancy. Eller avslutningen? Jag kan mycket väl tänka mig Tåpelles Nancy som pensionär i den här stadsvåningen, grubblade över livet som det blev och varför och hur, och vad ska hända nu?Maliss når en allt större självinsikt och kommer till slut någorlunda till ro med sig själv, åtminstone så mycket att hon vågar sträcka ut sin hand mot den hon till slut erbjuds. Elsie Johansson är en av mina verkliga favoritförfattare och här, precis som tidigare, visar hon prov på stor berättarkonst och en förmåga att gestalta den lilla vanliga människan i all sin storhet.Hon väjer inte för det som är svårt, för det som är tarvligt eller skamligt, eller det som kan tyckas så. Men det finns också en stor värme i hennes skildring av den drygt 70-åriga Maliss.Det börjar som en berättelse om en ensam och kanske bitter människa men slutar i framtidstro.