Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kultur- och ungdomshuset Mejeriet i Västervik har inte alltid varit kultur- och ungdomshus. Det har även varit ett riktigt mejeri med riktig mjölk och riktig ost. Jag är 15 år. Världen utanför har precis börjat snurra. Lådor av ost tornar upp framför mig. Jag försluter osten i plast. Min förman ger mig en klapp på axeln och säger att det här är jag minsann riktigt bra på. Men det är nog inget för framtiden, säger han. Sätt dig i skolbänken innan det är försent ... Nu, 13 år senare, står jag i danssalen på Mejeriets källarvåning och ser upp mot fönstren. Minns att jag brukade sitta här och trolla in osten i plastförpackningarna som sedan skjutsades in i ett stort metalliskt gap. På andra sidan väntade kartongerna och därefter lastbilarna som tog osten till såväl lokala butiker i Sverige som till andra horisonter världen över. Hundratals arbetare slet varje dag för den där Västerviksetiketten. Det var ett slitgöra. Kroppen tog stryk. Ett vansinnespåhitt. Vi ystade ost, skar ost, knackade ost, packade ost, om och om igen, dag in och dag ut. Vissa av oss i flera år. Vissa i ett halvt liv. Det fanns en stolthet i det där minns jag. "Vi kanske inte kan så mycket om konst och ekonomi, vi kanske inte är världens bästa makar, fäder eller söner men vi kan fan göra ost". Och osten gjordes till sista andetaget. Sen kom danskarna och köpte hela kåken.Jag lämnar danslokalen och kliver ut i trappen och upp till caféet. Ungefär här låg ett stort, vitkalkat rum för lagring av ost. I mitten av caféet sitter ett gäng ungdomar. En ung kille med silversmycken i ansiktet imponerar på gitarr. Två tjejer med ansiktet vilandes i händerna lyssnar uppmärksammat. Ett tjejgäng, iklädda mjukiskläder, rusar in genom entrén. De pratar i munnen på varandra. Det var något om Valborg. De fortsätter ner mot danslokalen. Stereon går igång, basljudet ger vibrationer. Det är full aktivitet här. Anslagstavlan ljuger inte. Det sjungs, spelas, dansas ... den som kom på att göra om det nedlagda mejeriet till ungdomshus och de som dessutom lyckades få hela projektet i hamn borde ha en medalj. Åtminstone en kram. Visst är det sorgligt när fabriker läggs men ännu sorgligare blir det när fabrikerna står tomma. Utanför Mejeriet skiner solen. Några sitter och röker på muren utanför. Bredvid dem sitter en lapp om att man inte får röka där. Jag berättar om mitt besök i deras hus. - Visste ni att det faktiskt varit ett mejeri här tidigare? undrar jag.- Jo vi har hört det, och?
