Pengar till den extra byggnad där inte minst Visskolan skulle få rätt plats saknas fortfarande. Men det finns en annan lösning, så någon gång framåt sommaren kommer vissången att sväva över Gamleby. Många fördömer en sådan flytt, kallar den ett svek mot Visstaden. Själv har jag en annan åsikt.
Det viktigaste är ju eleverna. Därför ser jag flera fördelar. Visskolans elever berikas av andra folkhögskoleelever med andra perspektiv på livet, kulturer och alla skiftande arbetsvillkor.
Så här års dominerar dock annat än visor vårt lokala musikliv.
Helgdagar som Alla Helgons och Själars, liksom Advent får kyrkomusiken att blomma. Både storslaget och småskaligt. Med både veteraner och nykomlingar. Några exempel:
Först det småskaliga och ett par överraskningar:
Förra lördagen, alltså Alla helgons dag, höll Marieborgskyrkan en förmiddagsgudstjänst, en minnesstund över medlemmar som gått bort. Men plötsligt får vi vara med om oväntad musik. En alldeles okänd ung kvinna slår sig ner, först vid orgeln sedan vid flygeln och förbryllar oss med sitt spel. Namnet är Tatjana Moneva, inflyttad från Vitryssland.
Efteråt berättar Lennart Arfwidsson, gudstjänstens organist, att Tatjana inte bara är en skicklig pianist. Hon är även civilingenjör och arbetar på Atrio Arkitekter. Det sista hon spelar på flygeln är Michail Glinkas "En lärka": Lysande - både tekniskt flyhänt (det krävs) och känslofullt. Henne vill vi höra igen!
En av våra verkliga veteraner är Inge Jonsson, "mannen med silverflöjten". Men i annonsen för "Kura-skymning-kvällen" i Västrums kyrka i torsdags stod det att Inge inte skulle spela utan berätta! Kan han det också, undrade säkert flera.
Sannerligen, det kunde han och kåserade så humoristiskt om sitt liv att det nog skrattades mer än någonsin i den kyrkans lilla andaktsrum.
Nu till det storslagna:
Konserten i S:t Petri på Alla Helgons Dag. Med Bo Ingelbergs Kyrkokör, den styve Oskarshamnsorganisten Birger Marmvik vid orgeln och Sara Andersson som sopransolist.
Medelåldern i kören är inte särskilt låg. Ändå klingar den av hur fräscha sopranröster som helst. Och med Mendelssohns "Hear my prayer" som finalnummer och Sara som solist var det bara att konstatera detta: Finns det någon kyrka utanför storstäderna som håller den klass vi fick uppleva?
En naturlig scen för Sara Andersson är Kungliga Operan i Stockholm. Men konkurrensen är grym. Om ett par veckor tillträder Sara en tjänst som kantor i Västerviks församling. Varmt välkommen är hon - och faktiskt glad! Liksom alla vi musiklystna västervikare.