Franskt så det glänste i Odensvi kyrka

Eva Pierrou har i dag en musikertjänst inom Norra Pastoratet och därför en naturlig position i Odensvi kyrka. Det hade hon inte för fyra år sedan när hon började samarbeta med Axel Gerhardt, den tyske toppviolinisten som sedan 9 år sommartrivs där, på andra sidan Kyrksjön. Då var Eva mest känd som konsertpianisten som äntligen flyttat hem från USA. Att de två skulle kunna, och borde, ge konserter ihop, det var helt naturligt.På onsdagskvällen kom fjärde årets Odensvikonsert. Nästa år vågar vi väl hoppas på ett slags jubileum. Fransk musik var den här sommarens tema.Först Jean-Marie Leclairs Violinsonat i D-dur. Tonsättaren var själv en superviolinist. Och när violinister komponerar för violin blir det något speciellt. De vet vad som går att få ut av instrumentet, liksom var gränserna sitter. Som konsertstart blev det en livlig fullträff.Claude Debussy, med sin musik från tidigt 1900-tal har en annan karaktär. Där finns allvar, men också romantik. Sista satsen i hans Sonat för violin och piano från 1916 har en sista sats med bititeln, "mycket livlig". Det begreppet räcker inte. Vad han fordrar av utövarna, både pianisten och violinisten, och vad de lyckas med, det är oförfalskad akrobatik.Konsertens huvudnummer var ändå César Francks Violinsonat från 1880-talet. Den presenterade Eva Pierrou med extra kärlek. Franck var vallon, och det är ju även Eva.Violinsonat är egentligen ingen korrekt beskrivning. Pianot, i det här fallet kyrkans flygel, har en minst lika stor roll som violinen. Debussy-Sonaten, som borde ha titeln Drama istället, är César Francks mest älskade, mest spelade. Och fruktade, vågar jag påstå! Den tar bortåt en halvtimme att spela och är intensiv rätt igenom. Allt detta har förresten lockat andra än violinister att ge sig på den. Eva Pierrou, och många som hon, har säkert spelat den med altfiol, cello, flöjt, ja kanske ännu fler andra instrument som "inhoppare" i den föreskrivna violinstämman.Här satt vi trollbundna. Efter applåderna, lika intensiva som musiken, undrade vi naturligtvis om det kunde det bli något extranummer? Jo då, generöst och dessutom roligt - lika franske Maurice Ravels "Sonat". Den måste han ha komponerat omkring 1930. Ett par år innan kom han till USA för första gången och undgick inte att ta del av den musik som flödade där. Andra satsen i den nämnda Sonaten döpte han så till "Blues". Den fick vi nu i oss som en mjuk och varm avrundning av en stor konsert.

Franskt så det glänste i Odensvi kyrka

Onsdagens konsert i Odensvi kyrka blev en superfinal av kyrkans sommarkonserter. Eva Pierrou och Axel Gerhardts musik trollband den näst intill fullsatta kyrkan.