I Blackstad var det Annelie Lockneman som höll i trådarna och styrde alltsammans. Västerviks ledare var Bo Ingelberg.
Deras personligheter, hur stronga de är båda två, skiljer sig åtskilligt. Vackert lät det både där och här - både musiken och det rent gudstjänstknutna. Men annorlunda blev det. I Västervik lite tydligare, klarare. Och mer koncentrerat.
Mest hänger detta ihop med att Ingelbergs resurser är större än Locknemans. Han som ledde fiolspelet i Blackstad var Pelle Björnlert, folkmusikproffset. Här stod Camerata Nordicas Per Drougge och Torbjörn Westman med samma uppdrag, även om Torbjörn ibland bytte till nyckelharpa.
Sångsolisterna här var Elisabeth Ingelberg och Sven-Erik Jacobsson. Båda har sköna, uttryckssäkra röster. Sven-Eriks flesta framträdanden som sångsolist har med begravningar att göra. Här kunde han sjunga ut på ett annat sätt, och jag hittar inget lämpligare ord än imponerande.
I Blackstad sjöng tre sammanfogade kyrkokörer. I Västervik lika många: S:t Petri kyrkokör, Johanneskören och Nikolaikören. Men här stod närmare 70 sångare upp! Och hur lysande de höga kvinnorösterna än markerade stilen försvann varken basar eller tenorer från sina viktiga roller.
Mässan tar en dryg timme. Och den stilsäkerhet som kännetecknar Sankt Petris båda aktuella präster, Britt Alf och Terése Andersson samt diakonen Ninni Löfstedt, bidrog till den förtätning som var Bo Ingelbergs mål.
Om denna mässa/gudstjänst/föreställning var välkommen?
Det är det minsta man kan säga. Nära 400 besökare räknades in!