Lindblomste och madeleinekaka. Just den kombinationen – smakerna och dofterna – förflyttar under bråkdelen av en sekund berättaren i Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” tillbaka till barndomens förtrollade värld.
Min madeleinekaka är Felix frysta små delikatessköttbullar.
De åkte liksom ner av bara farten i matkorgen för en tid sedan, ett impulsköp skulle man kunna kalla det. Träningsgodis för hunden om inte annat. Det var antagligen min vaga avsikt (... med tanke på att jag själv sällan äter kött).
Så en dag kom de trots allt till pass, när inget annat ätbart fanns hemma. En ordentlig klick smör i stekpannan och sedan ner med de små köttbullarna.
En välbekant doft spred sig i köket, jag tog mig ett smakprov, och vips så inträffade det där som Swann är med om i Prousts klassiker.
Nu stod jag i ett annat kök, i morfars kök på landet.
Radion påslagen. P1 förstås. Volymen är närmast öronbedövande. Men SMHI:s land- och sjöväderrapport är viktiga saker, och det knastrar så högt från stekpannan ...
Vi ska strax äta lunch vid det runda köksbordet med den rödvita plastduken – min morfar och jag. Köttbullar, potatis och lingonsylt.
På bordet ligger mitt ritblock och alla kritorna.
Visst är det en hisnande känsla det där, när man plötsligt och oväntat råkar smaka på en madeleinekaka?!
Så här i månadsskiftet maj/juni när dofterna och lätena i trädgården är både öronbedövande och berusande, förflyttas jag också allt som oftast i tid och rum.
De blommande syrenerna doftar skolavslutning, vidsträckta gröna ytor, glittrande vatten, sol, sommarlov och oändliga möjligheter. Ett löfte. Det stora äventyret kan börja, och kommer att börja, när som helst nu...
Den gångna vintern har jag läst om ett par klassiker och fascinerats av att de där människorna som levde och verkade långt före vår tid kände och upplevde samma saker som vi.
Syrenerna doftade lika intensivt på 1800-talet och gjorde människorna lika ystra, yra eller vemodiga då som i dag. Människorna längtade lika mycket efter kärlek, passion och självförverkligande i mitten av 1800-talet, eller början av 1900-talet, som år 2016. Och vi tycks ha varit minst lika upptagna av skönhet, då som nu.
Trösterikt, och måhända beklagligt, på samma gång. Det är ju sådana vi är, vi människor.
I det inledande kapitlet av Dorian Greys portätt blir konstnären Basil Hallward och lord Henry Wotton lika påverkade av rosornas tunga doft från trädgården, och syrenernas bedövande dito, som av det porträtt konstnären för närvarande arbetar med – föreställande den vackre Dorian Grey, på tal om vår besatthet av skönhet.