Glädjespridning. Den sista lördagen förra året, 29.12, arrangerade Roger Mörk en ovanligt stor konsert i Marieborgskyrkan. Titeln var Vänskap och det begreppet kom att fylla hela programmet. Solosångare, körsångare, musikanter från hela vår bygd ställde upp. I måndagsmorgonens VT berättade jag vad som hände den där kvällen, och det är skälet till upptakten på den här krönikan.
Normalt passerar en sådan artikel läsekretsen utan märkbara kommentarer. Den här gången blev det annorlunda. Tele, sms, mejl, spontana möten på stan. Alla med de varmaste tack, extra för att jag inte bara berättat vad som hände på scenen utan för betoningen av den stämning som växte bland oss alla i salen.
Ofta är ju konserter något där vi sitter, uppskattar, applåderar, tackar och går hem med milda minnen. Här fylldes vi – och jag vågar skriva alla – av en värme som strålade över oss.
Och då växte även samhörigheten mellan oss alla i publiken.
Gemenskap byggs ju av att vi möts och hörs. Ibland händer det att även TV förmedlar liknande upplevelser. Lördagen därpå, alltså Trettondagsafton, gav TV 2 en två och en halv timme lång konsert, TV-upplagan av något alldeles speciellt för London. ”Last night of the proms”, alltså årets Jubelkonsert i Royal Albert Hall med BBCs vidunderliga Symfoniker och en dirigent – Jiri Belohlávik - med total säkerhet och förtroende för samtliga 140 instrumentalister!
Genom mitt jobb och huvudintresse är det nog kulturladdade personer jag mest råkar tala med. Knappast någon hade försummat den fenomenala konserten. Och vad ingen då heller missat var upplevelsen av gemenskapen i publiken. Mot slutet av varje Promskonsert börjar ju publiken ivrigt och allt mer upptänt att vifta med flaggor. Den brittiska dominerar så klart, men alla andra kulörer får också rum att känna sig brittiska.
Hos oss i Sverige händer väl aldrig något sådant, men visst kunde flera varianter – inte minst plötsligt glada – av Svenska Flaggans Dag vara en idé!
Mer gemensam glädje är angelägen i vår lilla stad. Här är ju läget, det ekonomiska menar jag, inte direkt lättsamt. Det är ju då som rejäla grepp, rätta steg framåt blir viktigare än någonsin.
Till en av våra måndagskvällar i Stadsparken för några år sedan skrev jag den här lilla versen och fick alla att vara med att sjunga:
Västervik, det är staden,
staden där vi vill bo.
Den är sån vi vill ha den,
fylld av liv och av ro.
Men vi måste bli flera.
Ingenting får stå still.
Västervik, du ska leva,
minst i tusen år till!
Melodin känner du till och kan: ”Land of hope and glory”.
Byt bara ordet ”land” till ”stan” så kanske det även kan bli en internationell Västerviks-sång när vi träffas i Stadsparken. Välkommen – sommaren är snart här!