Nobelpristagaren Günter Grass skakade om hela Tyskland med sin, som han antyder, sista bok. Självbiografiska "När man skalar lök". Det som skakade om var att han för första gången berättade att han frivilligt gick ut i kriget och till på köpet ingick i ett Waffen SS-förband. Det låter väldigt långt ifrån den Günter Grass som vi lärt känna under åren och det är det också. Han växte upp i en tysk koloni i dåvarande Danzig (Gdansk) med tyskpolsk härkomst. Han vet exakt när barndomen tog slut, den slutade i samma ögonblick som den polska posten i staden attackerades. Som alla andra blev han en vargunge i Jungvolk, där små pojkar tränades inför Hitlerjugend. I kortbyxor och knästrumpor, trots att barndomen var förbi, fick han och andra pojkar tjänstgöra i halvmilitära förläggningar. Han trodde fullt och fast på propagandan, på en slutlig seger och på Hitler. Günter Grass beskriver på ett trovärdigt sätt hur han, på väg att växla från pojke till man, också ville bli en hjälte. Helst i ubåtsvapnet. Nu blev han varken krigshjälte eller ubåtsman. Men hans berättelse ger en god och nyanserad bild av det kaos som rådde vid tiden för Tyska rikets sammanfall och åren därefter. Hans konstintresse väcktes tidigt genom bonusbilder som skickades med vid cigarettköp. Han samlade och studerade bilder av de klassiska mästarna. I boken berättar han om hur han tidigt hade siktet inställt på att bli skulptör och den långa vägen dit. En väg full av umbäranden och dagligt slit som stenhuggare där det snarare gällde att skapa gravmonument än att skulptera. Jobb saknades sannerligen inte och det gav honom dels inkomst och självkänsla, dels materialkännedom. Günter Grass skalar av lager på lager av sin minneslök och ser en självupptagen yngling som tycker att framgångarna som följer är alldeles självklara. Både som bildkonstnär och diktare. Sedan han gift sig fick han ekonomisk möjlighet att börja ösa ur den uppdämda reservoar av minnesbilder han bar på. Det resulterade i debutromanen Blecktrumman 1959 och sedan dess är han en självklar del av kultureliten. Han har skrivit en mängd romaner, pjäser och dikter. När han fick Nobelpriset behövde han inte pengarna utan kunde grunda en stiftelse för romer döpt efter en av hans bildhuggarlärare. Boken igenom berättar han om miljöer och personer han mött och hur och med vilket namn de sedan dykt upp i hans rika persongalleri i de olika romanerna. Det är mycket intressant. Skrivsättet är en aning omständligt, jag kan bara föreställa mig hur det skulle vara att läsa boken på originalspråket, men det ger också en viss tyngd åt den här långa bikten. För en bikt är precis vad det är.
