Nobelpristagaren GĂŒnter Grass skakade om hela Tyskland med sin, som han antyder, sista bok. SjĂ€lvbiografiska "NĂ€r man skalar lök". Det som skakade om var att han för första gĂ„ngen berĂ€ttade att han frivilligt gick ut i kriget och till pĂ„ köpet ingick i ett Waffen SS-förband. Det lĂ„ter vĂ€ldigt lĂ„ngt ifrĂ„n den GĂŒnter Grass som vi lĂ€rt kĂ€nna under Ă„ren och det Ă€r det ocksĂ„. Han vĂ€xte upp i en tysk koloni i dĂ„varande Danzig (Gdansk) med tyskpolsk hĂ€rkomst. Han vet exakt nĂ€r barndomen tog slut, den slutade i samma ögonblick som den polska posten i staden attackerades. Som alla andra blev han en vargunge i Jungvolk, dĂ€r smĂ„ pojkar trĂ€nades inför Hitlerjugend. I kortbyxor och knĂ€strumpor, trots att barndomen var förbi, fick han och andra pojkar tjĂ€nstgöra i halvmilitĂ€ra förlĂ€ggningar. Han trodde fullt och fast pĂ„ propagandan, pĂ„ en slutlig seger och pĂ„ Hitler. GĂŒnter Grass beskriver pĂ„ ett trovĂ€rdigt sĂ€tt hur han, pĂ„ vĂ€g att vĂ€xla frĂ„n pojke till man, ocksĂ„ ville bli en hjĂ€lte. Helst i ubĂ„tsvapnet. Nu blev han varken krigshjĂ€lte eller ubĂ„tsman. Men hans berĂ€ttelse ger en god och nyanserad bild av det kaos som rĂ„dde vid tiden för Tyska rikets sammanfall och Ă„ren dĂ€refter. Hans konstintresse vĂ€cktes tidigt genom bonusbilder som skickades med vid cigarettköp. Han samlade och studerade bilder av de klassiska mĂ€starna. I boken berĂ€ttar han om hur han tidigt hade siktet instĂ€llt pĂ„ att bli skulptör och den lĂ„nga vĂ€gen dit. En vĂ€g full av umbĂ€randen och dagligt slit som stenhuggare dĂ€r det snarare gĂ€llde att skapa gravmonument Ă€n att skulptera. Jobb saknades sannerligen inte och det gav honom dels inkomst och sjĂ€lvkĂ€nsla, dels materialkĂ€nnedom. GĂŒnter Grass skalar av lager pĂ„ lager av sin minneslök och ser en sjĂ€lvupptagen yngling som tycker att framgĂ„ngarna som följer Ă€r alldeles sjĂ€lvklara. BĂ„de som bildkonstnĂ€r och diktare. Sedan han gift sig fick han ekonomisk möjlighet att börja ösa ur den uppdĂ€mda reservoar av minnesbilder han bar pĂ„. Det resulterade i debutromanen Blecktrumman 1959 och sedan dess Ă€r han en sjĂ€lvklar del av kultureliten. Han har skrivit en mĂ€ngd romaner, pjĂ€ser och dikter. NĂ€r han fick Nobelpriset behövde han inte pengarna utan kunde grunda en stiftelse för romer döpt efter en av hans bildhuggarlĂ€rare. Boken igenom berĂ€ttar han om miljöer och personer han mött och hur och med vilket namn de sedan dykt upp i hans rika persongalleri i de olika romanerna. Det Ă€r mycket intressant. SkrivsĂ€ttet Ă€r en aning omstĂ€ndligt, jag kan bara förestĂ€lla mig hur det skulle vara att lĂ€sa boken pĂ„ originalsprĂ„ket, men det ger ocksĂ„ en viss tyngd Ă„t den hĂ€r lĂ„nga bikten. För en bikt Ă€r precis vad det Ă€r.
