God berättelse om svår sorg

Ännu 17 år efteråt är saknaden och sorgen stor hos familjen, sorgen efter 19-åriga Carina som hastigt lämnade dem alla en novemberdag år 2000. Sorgen försvinner aldrig, familjemedlemmarna bara tvingas lära sig att leva med den och leva livet vidare, om än med ett stort svart och tomt hål i hjärtat.

Pär Östling är debutant som författare men har skrivit en mogen och gripande berättelse om ett svårt ämne, i sin bok Vi faller. Och han gör det exceptionellt bra, både genom sin berättarstil och sitt sätt att angripa det stora svåra, det allra värsta som varje människa kan tänka sig: att mista ett barn.

Vi får lära känna Carina under hennes sista år. Hon är på gränsen till att bli vuxen, men fortfarande en vilsen och ibland svårhanterad tonåring i sin familj. Hon bor med sin pappa på en gård i Hälsingland. Föräldrarna är skilda och hennes mamma är omgift i Skåne. Storebror Gustav är sedan länge vuxen och utflugen, han arbetar som lärare och har fru och två döttrar.
Vi möter familjen både åren kring millennieskiftet och år 2017. Familjens sorg är så stor att den ännu finns med i de då vuxna brorsbarnens liv. Den döda Carina, deras faster, är en självklar del av deras familj. Brorsdotten Evelina drömmer en natt om henne, 17 år senare, och i drömmen säger Carina "Jag förstod inte att alla skulle bli så ledsna, så länge" och det går rakt in i hjärtat på oss.

Det är inte med några stora ord som Pär Östling berättar utan rakt på sak om vardagen på gården och hur Carina och hennes pappa Karl har det.
Karl är bonde och det är en i högst grad jordnära berättelse vi får, med gödselskrap och maskinproblem och stora planer på förbättringar på gården.
Carina är trött på skolan och vill ta ett sabbatsår efter studenten. Hennes självförtroende är inte så stort. Hon är lite tjock och tröstäter ibland. Hon har först inga kompisar i skolan men lär sedan känna Ayshan på pizzerian i byn.

Enkelt och rakt på sak skriver författaren om hela händelseförloppet, om Karls försöka att rädda sin dotter till livet igen när han hittar henne, om chock och förlamande sorg mitt uppe i de praktiska bestyren kring begravning och allt som följer efteråt.
Grannar och vänner kommer för att beklaga sorgen och trösta, en del med bakverk och lagad mat: "Ni ska inte få tyna bort, tycktes de säga. Och det var bra att de kom. De bar alla med sig en bit sorg därifrån, instampad i skosulorna."
Han skriver om mammans apatifas och sin önskan att ta på sig skulden, om pappans inåtvända saknad och storebrors utåtvända, om slutenheten i familjen som en följd av chocken.
Mitt i allt detta finns Carina, som både levande och död.

Pär Östlings bok är en mycket stark berättelse och som känns sann och riktigt, så som jag kan föreställa mig att det skulle kunna kännas att förlora ett barn eller ett syskon. Det hugger till i hjärtat åtskilliga gånger under läsningen och lockar fram tårar, just för att det är så lätt att känna in sig i familjens öppna sår.
Det blir aldrig för stort och obegripligt, vi är hela tiden nära och inne i deras värld.
Jag är tacksam för att Pär Östling skrivit sin berättelse så att jag fått läsa den. Den kommer att stanna kvar hos mig länge, som en alldeles särskild läsupplevelse.