Grabbigt och internt

Man håller sitt glas stadigt och skrattar nervöst åt de andras skämt utan att vara säker på att man förstår dem. Man är noga med att föra sig rätt och man berättar sin allra bästa anekdot för att göra ett gott intryck. Ändå passar man inte riktigt in. Man har hamnat på fel fest. Så känns det många gånger när Visskolan firar fem år med stor konsert i Västerviks aula på lördagskvällen. Det är en tillställning för de redan invigda, trubadurerna som känner varandra sedan länge.

Jimmy Ginsby inleder med att berätta att han är så nervös att han blivit bajsnödig. Det sätter, så att säga, tonen för kvällen. Det är grabbigt och det är internt. Stundtals underhållande, men sällan särskilt inbjudande. De största namnen i repertoaren, Stefan Sundström och Johan Johansson, brottas med en havererande ljudanläggning samtidigt som de gör sitt bästa för att imponera på sina kollegor med interna skämt och anspelningar. Basen hörs inte. En ljudtekniker rusar fram och ordnar den. Då försvinner ljudet från gitarren. Något handfallet ägnar sig sedan de två artisterna åt att improvisera, med halvtaskigt resultat. Kanske hade det, trots Johan Johanssons övertygan om motsatsen, inte skadat att repa innan.

Jan-Olof Andersson imponerar med komplext och vackert gitarrspel och engagerad framtoning. Konferencier Finn Zetterholm drar med sig hela lokalen i allsång till en travesti på hobbytrubadurernas favorit; Simon & Garfunkels The Boxer. Men bäst av alla är Christina Kjellsson, som med sin omedelbara charm och karisma höjer stämningen avsevärt. Möjligen hjälps hon av att publiken vid det här laget hunnit förse sig ordentligt ur baren, men när hon sjunger en metaforisk visa om att fiska harr skrattar många så mycket att man undrar vad Visskolans gästlärare Christina Kjellsson egentligen berättat för de andra, som inte vi fått höra. Många i publiken är elever från skolan, och de har förmodligen roligast av alla den här kvällen. Det kan man unna jubilarerna. Men det hade varit kul att få skratta med, på riktigt.