Jag och en reporter följde ett arbetspass på akuten på Västerviks sjukhus. Det var ett virrvarr av vita och gröna rockar. Ingen stod stilla. Effektiviteten flödade. Var och en var på väg någonstans, med en mapp, en patient, en maskin. Alla verkade veta precis vad de skulle göra. Utan minsta tvekan och utan minsta gnutta osäkerhet. Proffsigt, tänkte jag, och förundrades över hur varje steg i de gröna och vita rockarna kunde innehålla så mycket pondus. Och hur de orkade lyssna lika väl på varje patient, en efter en, lika seriöst och förtroendeingivande. Nästan som om de vore övermänskliga. Som robotar. Felfria. Rent logiskt vet jag ju att de är vanliga människor. Faktiskt. Inte bara felfria robotar. Men det kan vara svårt att se igenom och upptäcka mänskligheten där bakom all professionalism. På något barnsligt vis tänker jag att de alltid är där.100 procent akutpersonal alltid. Precis som tjejen i kassan på ICA som alltid verkar så glad av att se mig. Det känns som att hon alltid sitter där. Och hon är glad, dygnet runt. Politikern som alltid svarar självsäkert och genomtänkt på alla frågor går, i mitt huvud, aldrig och lägger sig på kvällen. Men om han mot all förmodan skulle göra det så är kostymen fortfarande på och hans handsfree inkopplad. Men så är det väl. Att man sätter på sig yrkesmasken och går till jobbet och blir lite av en robot. En bättre och mer självsäker variant av sig själv. Hur skulle man annars orka? När man i mitt fall, som fotograf, helt plötsligt kan hamna med 30 personer som ska klämmas ihop på en gruppbild utan att resultatet blir sövande. Om fantasin då inte flödar har man 30 ansikten som tittar undrande och väntar på regissering. Efter max en halv minut utan agerande börjar ansiktena tycka att fotografen är en mycket märklig figur. I det läget grips jag som privatperson av panik. Minst sagt. Men som tur är hoppar yrkeskvinnan in i bilden och räddar mig med en undanmanöver. Hon testar ljuset för att vinna lite betänketid. Jag undrar hur läkaren på akuten skulle våga ansvara för någon annans liv om hon inte hade gått in i en annan roll? Eller hur kassörskan på ICA skulle ha orkat le åt kund nr.153 som undrar exakt vilken av korvarna det var nedsänkt pris på i veckobladet?Ibland blir jag så nyfiken på hur vissa personer är privat. De som är så professionella, de som alltid säger rätt saker, de som alltid ler. Deras yrkespersonlighet är så djupt rotade i mig att jag har svårt att föreställa mig att det finns en privatperson där under.Jag undrar om kostexperten Anna Skipper som verkar så balanserad någonsin bryter ihop för att det inte finns någon mjölk hemma?Gråter Aschberg? Har Ers Majestät någonsin struntat i att borsta tänderna på kvällen? Men framförallt ställer jag frågan som jag och antagligen så många andra också har ställt sig: Bajsar verkligen Drottning Silvia?
