Guldvittring i Västerviks tingshus

Talet tre är heligt, det fick vi i oss redan i söndagsskolan. Inom musiken, särskilt konstmusiken är fyrtalet minst lika laddat. Finns det något så andligt i sin fulländning som stråkkvartetten?!
Länsmusiken i Kalmar län presenterar nu en nyfödd. Goldkvartetten är namnet. Tre av medlemmarna är redan kända från Camerata Nordica. Den fjärde har vi inte mött ännu, i det sammanhanget. Men även det tillfället närmar sig. Den 6 mars kommer han när Levon Chilingirian leder cameraterna genom tre stråkkvartetter, dock i orkesterversioner.
Hans namn är Yuri Zhislin, född i Moskva för 30 år sedan. Han, liksom kvartettens tre andra musikanter presenterades i en förhandsartikel för några dagar sedan.

Bland de tre andra finns cellisten Per Nyström. När han för tre år sedan lät meddela att Yggdrasilkvartetten var upplöst efter elva års flitig verksamhet var det många som sörjde. Inte minst i våra trakter eftersom Per Nyström är från Hultsfred.
Glöm den sorgen nu. Goldkvartetten ser ut att bli något alldeles extra.
Fredagskvällens ?dörröppning? pekade spikrakt åt det hållet
Yuri Zhislin spelar förstafiolen. Hans avspända spelstil är bara den ett evenemang. De två övriga är Daniel Bard, andrafiol, och Guy Ben-Ziony, viola. Jag undrade försynt om de alla numera bor i Oskarshamn, Camerata Nordicas bas.

Närmast lät deras svar som ett skratt, för riktigt så var det inte. Per Nyström bor i Göteborg, Yuri i London, Daniel i Tel Aviv och Guy i Berlin. Men det spelar ingen roll sade alla fyra samfällt. När vi jobbar med en produktion, då är vi på plats allihop. Goldkvartetten är viktig, hur många andra kvartetter och ensembler vi än spelar i andra tider.
Premiärkonsertens program innebar fängslande språng mellan mycket olika tonsättare. Äkta klassiskt genom Beethovens Stråkkvartett op 18:5, alltså den i A-dur. Över till 1960 och Sjostakovitjs fascinerande tonspråk i Kvartett nr 7 i fiss-moll.
Efter paus Dvoraks Kvartett nr 12, op 96 i F-dur och därmed djupt inne i det sena 1800-talets romantiska strömmar.
Vad man direkt märkte var att de fyra stråkkonstnärerna var erfarna, just i kvartettspel. Auktoritet i sina solodelar. Stark samkänsla i gruppspelet. Fenomenal lyhördhet för skiftningarna i rytm, i dramatik, i poesin.
Den tredje Beethoven-satsen, andantet, till exempel har några dialogserier mellan instrumenten som gör att personligheterna träder fram som färgklara porträtt.

Beethovenkvartetten kändes nog extra rätt som inledning, den är så ung i sinnet. Beethoven själv var bara 28 och himlen var ljusblå för honom.
Sjostakovitj bjuder på något helt annat i sin sjunde Stråkkvartett. Den är inte alls så berömd som nr 8. Det är (så står det även i programbladet) lite synd för ?Sjuan? är sannerligen ett äkta konstverk. Molltonarten hör ihop med tonsättarens ordlösa tema, minnet av, sorgen efter sin första hustru. Goldspelarnas mogna genomförande var rent imponerande.
Dvoraks ?amerikanska? kvartett fick avsluta programmet. Detta med det amerikanska beror på att han skrev den där, inte för att hedra USA utan i svår längtan till sina böhmiska hemtrakter.
Den Kvartetten är komplicerad, på flera nivåer. Satsningen av en ändå ännu inte helt hopfogad ny kvartett kändes rentav vansklig.
Men allt gick bra. Goldkvartetten sjuder av kurage. Hoppas det inte dröjer länge innan vi får njuta av deras spel igen!
Den nya kammarmusikföreningen ?con amore? ska ha all heder. Då Tingshuset känns mer och mer avfolkat finns det säkert gott om plats för nya initiativ. Fredagskvällens uppslutning lovade gott, rentav guld. Arrangörerna fick leta fram extra stolar lite överallt för att alla skulle få sitta.
Nu är det trots allt bara så att Tingshuset inte är byggt för konserter. Toner blir gärna så torr som dete anstår en tingssal. Att få höra Goldkvartetten i en rikare akustik är något man i varje fall kan drömma om!