Jag har en kollega som maniskt fotograferar gubbarna från parkförvaltningen genom redaktionsfönstret - varje dag.
Förra året hade kollegan en uppskattad följetong på sin Facebook-sida där hon förundrades över Västerviks mest ompysslade fiskar - de i fontänen.
Nu är det dags igen. De senaste veckorna har följetongen trappats upp i takt med att fontänen har avtäckts och skurats. Kommungubbar har öppnat en lucka i marken bredvid fontänen och klivit ner under jorden. Några gånger varje dag har parkförvaltningens bil svängt upp på torgets rutnätsfärgade gatstenar och tillbringat tid med att förbereda.
För några dagar sedan nåddes höjdpunkten på vårt fönstertittande. Fiskarna anlände. Och dagen efter - voíla - fontänen sattes igång.
Vi som sitter likt George Orwells storebror vid redaktionsfönstret har en perfekt utsikt mot stans både mest centrala och praktiskt utnyttjade offentliga utsmyckning.
För fiskfontänen, av konstnären Eric Elwén, är måhända inte det vackraste konstverket. Men det roligaste.
Alla har en relation till fiskarna. Barnen som varje sommar flockas kring fontänen och täcker fiskarnas munnar, en efter en, för att framkalla en gigantisk vattenstråle. Helgsvirarna, som tar en välbehövlig paus på fontänkanten, tvättar händerna i den eller matar fiskarna med diverse flytande föda. Och så vi vid VT:s desk då, för vilka parkarbetarnas omtanke om fiskarna är det som ger oss våraning och som får oss att förstå att kommunen värnar om alla sina invånare.
Även betongsälarna, utplacerade lite överallt i stan, är ett populärt inslag i stadsbilden - främst för uttråkade barn.
Ovanstående är några bra exempel på den offentliga konstens funktion, tycker jag. För konst ska tilltala och beröra, och det gör ju dessa. När den samtidigt blir både visuell och funktionell blir det en extra krydda.
Det är något som stadsplanerarna borde tänka på lite oftare.