Du hör till de verkliga trotjänarna i Visfestivalssammanhang. Har du koll på vilken gång i ordningen det är som du äntrar scenen i Stegeholms slottsruin?
– Nej, inte exakt. Men första gången var 1980 och jag var 16 år (året dessförinnan hade Åsa förärats titeln riksspelman, Sveriges yngsta riksspelman genom tiderna, reds anm).
– Sedan dess har det blivit ungefär vart annat eller vart tredje år. Att spela på Visfestivalen är alltid roligt!
– Den första spelningen upplevde jag som en spelning som alla andra, då i början av karriären, men när jag kom tillbaka för andra, tredje och fjärde gången insåg jag att Visfestivalen i Västervik faktiskt är något väldigt speciellt. Det är en festival som, bland musiker, är känd för att vara otroligt välorganiserad samtidigt som stämningen är väldigt familjär. Personalen återkommer från år till år.
– Hansi Schwarz var ju en organisatör ut i fingerspetsarna. Han var också en supeviktig mentor för mig, en person som jag alltid kunde luta mig emot. Alla har ju perioder då självförtroendet sviktar, då det kan kännas som "att ingen tycker om mig". När det hände fick jag alltid stöd av Hansi som kunde visa att jag visst hörde hemma på scenen. Det är en stor förlust att han är borta.
Hur kom det sig att du började spela just nyckelharpa en gång i tiden?
– Det var ju en grön våg som drog genom Sverige på 70-talet. Folk skulle börja odla sina egna morötter och bygga egna instrument. Den där vågen svepte även in över Upplands Väsby där jag växte upp. Pappa hakade på och byggde en nyckelharpa. Den blev jag nyfiken på, och resten är historia som man brukar säga.
– Numera, sedan 15 år tillbaka, sjunger jag också.
Vad upptar din tid för närvarande?
– Jag turnerar med låtarna från albumet "Tröst" som släpptes i höstas. Men jag arbetar även som skribent och kolumnist, bland annat skriver jag för Sundsvalls Tidning.
– Jag skriver på ny musik också.
Vad kommer du att bjuda på i slottsruinen i sommar?
– Det blir nog en hel del material från senaste skivan. Med mig på scenen har jag Jonas Otter, en av Sveriges främsta country-gitarrister. (Tillika Åsa Jinders äkta hälft, reds anm).
Musikbranschen verkar vara en tuff bransch med hård konkurrens. Tröttnar du ibland?
– Jag är en mångsysslare och har alltid varit det, jag har alltid något på gång, vilket förstås är bra. Jag skriver, komponerar musik och producerar musik.
– I perioder är det ju svårt för de allra flesta musiker att få tillräckligt med spelningar. Men i grund och botten är detta världens bästa jobb.
– Jag har haft musiken som yrke i snart 40 år och tycker fortfarande att det är lika roligt att uppträda, kanske till och med ännu roligare nu. För nu vet jag vad jag kan och jag är bättre än någonsin. Det finns egentligen inget som går upp mot att spela musik live för publik. Det är en tröst, ger glädje och är en enorm "egoboost". Det är helt enkelt underbart och jag är tacksam över att jag har möjligheten att jobba med detta.