Välkommen tillbaka till Västervik!
– Tack!
Det är bara två år sedan du senast medverkade på Bokens afton i Västervik? Vad har hänt sedan hösten 2013?
– Jag har skrivit en ny bok om lasarettet i Ekstad och har hunnit byta jobb som läkare. Jag har slutat i Visby där jag arbetat några veckor då och då för att däremellan skriva. Nu arbetar jag på samma sätt fast i Ystad, vilket betyder att jag kan pendla från hemmet i Lund. Jag känner att jag vill vara vara hemma mer. Min dotter som bodde i Visby har för övrigt flyttat till Malmö.
I din nya bok "Livet går vidare" får vi åter stifta bekantskap med människorna i och kring lasarettet i 50-talets Ekstad (en fiktiv svensk småstad). Sist, i "Än finns det hopp", härjade en polioepeidemi. Vilka utmaningar tampas invånarna i staden med denna gång?
– Även denna bok är på ett plan medicinhistoria. Utvecklingen sedan tiden jag beskriver har sannerligen gått framåt.
– Temat är annars grovt sett "den ensamme läkaren" och "kvinnors liv och villkor". Som läkare kan man känna sig väldigt ensam, vilket en kirurgläkare får känna av, medan sjuksköterskor har mer stöd av varandra.
– Huvudtemat är dock vilka tolkningsföreträden kvinnor hade vid denna tid? Det är bara 60 år sedan. 50-talet var tiden för hemmafruar. De skulle se till att barnen blev omsorgsfullt fostrade.
– Kvinnosjukvården beskrivs med mödravård, födslar, adoptioner, oro. Den fria aborten kom 1975, först. Skammen med oäktingar var fortfarande högst levande vid den här tiden. Barn lämnades bort.
Du har ju bland annat skrivit flera deckare innan du påbörjade dina historiska romaner i lasarettserien. Stämmer det att du vävt in en kriminalgåta i nya boken?
– Ja, ett kriminalspår, men inte för att jag längtade efter att skriva en deckare. Jag ville ta med ett fall inspirerat från vekligheten. Det passar också bra in på temat "kvinnors liv och villkor" som inte är desamma som för män. Det är inte ovanligt att sjukvård och polisärenden möts.
Planerar du för fler böcker i lasarettserien? Hur långt fram i tiden kommer vi att få följa människorna runt lasarettet i Ekstad?
– Jag planerar i vart fall för en bok till, förmodligen två. Jag kommer att hålla mig till 50-talet, möjligen tangera 60-talet.
Vad har du annars för dig i höst?
– Jag har just blivit färdig med ett mindre bokprojekt som än så länge är hemligt. Sedan arbetar jag som läkare i Ystad mellan varven. Dessutom har jag påbörjat planeringen av den tredje boken i serien.
Vad är det absolut roligaste under hela skrivarprocessen och vad är det absolut svåraste?
– Det är roligt hela tiden. Men ganska jobbigt någonstans mitt i eftersom texten ockuperar mig helt. Jag vill hålla på jämt, men det går ju inte!
Vad fick dig att vilja skriva om lasarettet i Ekstad?
– Jag blev inspirerad av den danska tv-serien Matador som jag köpte som box. Berättelsen innehåller ett myller av människor. Jag ville skriva en kollektivroman med ett lasarett som ett sorts minisamhälle. Samtidigt blir det en klassroman. Jag har läst på, och har förstås fördel av att jag har sjukvården som arbetsfält i vardagen.