Han utmanar arbetsnormen

Vem vill ha en 58-årig murare med transplanterat hjärta och kärringpension? Inte så väldans många, upptäcker Gunnar, huvudpersonen i Bob Hanssons debutroman med samma namn. Ändå är Gunnar inte redo att bli "en av de där lingonen man plockar upp ur hinken och slänger bort".
- Gunnar är i kris och när man är i kris tappar man kontrollen. En kris är som en present, en besvärlig present som gör en större. Gunnar blir så stor att också det lilla ryms, säger Bob Hansson.

Efter fem diktsamlingar, en poetik och ett oräkneligt antal välbesökta uppträdanden är Bob Hansson tillfälligt färdig med poesin. När han började skriva hade han en vision, två mål att uppnå.
- Dels ville jag hitta ett språk som smakade och luktade lust. Och dels ville jag nå utanför den grupp som har tillgång till poesi. Det är ett hån när förläggaren säger "säljer du 800 ex får du vara nöjd." Nöjd? Mina vänner i rockbranschen säljer ju en halv miljon! Poesin har ju lika mycket att komma med.
- Nu har jag uppnått mina mål, konstaterar Bob Hansson nöjt mellan pannkakstuggorna på stamfiket på Södermalm.

Att fika är något helt otänkbart i Gunnars värld. Vad ska änkligen, muraren som alltid gjort rätt för sig, göra med dessa oceaner av ledig tid? När Gunnar hänger av sig blåstället följer identiteten liksom med.
- Och då kommer självhatet, tada, säger Bob Hansson och slår ut med händerna.
"Jag har hatat mig själv hela livet men inte märkt något", inleder Gunnar romanen. "Förrän nu." Mycket av människans beteende, kommer han fram till, bygger på självförakt.
- Det uppskruvade tempot mildrar inte vårt självförakt, tvärtom. Herregud, vi svenskar är bland de ensammaste i världen, vi har inte det där kontinentala krog- och kafélivet. Många klarar inte ens av att fira jul med sin släkt, börjar Bob Hansson, vilket leder honom vidare till romanens huvudsakliga idébygge - arbetets centrala position i vårt samhälle.
- Det är mer och mer som att det bara är på arbetet vi kan umgås, vi måste få lön av någon för att klara av att umgås. Och när man inte får det längre så är man skit värd, för sig själv men också för samhället. Politiken ger fingret åt dem som står utanför arbetsmarknaden.
- Att vara produktiv är jätteviktigt för människan. Men det tråkiga är att allt förknippas med anställning. Jag tror inte vi har behov av att vara anställda utan av att göra något. Man kan bli tillfredsställd av att måla ett garage, utöva oralsex eller knyta ett barns skor.

Gunnar är också en bok om kommunikation, eller snarare brist på den. Är det detta de tänker på, dessa arméer av tysta män ur den äldre generationen? Gunnar lyfter på locket.
- Det verkar som att män oberoende av klass har svårt att gå i pension. När det var kris i början på 90-talet tog ju folk livet av sig och det var både högt upp och lågt ner.
Gunnar vill så desperat vara behövd igen att han - trots att det nya hjärtat protesterar - smyger till bygget nattetid för att få känna svetten längs ryggraden igen, och för att få självförtroende nog att bjuda ut sitt barnbarns dagisfröken.
För att det skulle bli verklighetstroget tillbringade Bob Hansson en hel del tid på byggen inför romanskrivandet. Det är rätt macho jargong på bygget, är det så i verkligheten?
- Jag vet att det är farligt nära klyschan. Men de värsta grejerna är raka citat. När jag frågade om det är tjejer här svarade en byggare: "Det är klart att det är tjejer men det är inga riktiga tjejer". Det är en väldigt gammelsvensk bransch, utan mycket kvinnor och knappt några invandrare. Och det är en otrolig stolthet, något jag aldrig stött på i andra arbetarklassyrken.
Poeten Bob Hansson kände sig hemma i byggmiljön. Han är uppväxt i vad han kallar den övre arbetarklassen; mamma jobbade som kallskänka, pappa fanns inte med i bilden. Många av hans klasskamrater jobbar som byggare eller målare i dag. Själv var han värstingen med usla betyg som tack vare en ihärdig klassföreståndare - och att han inte kom in på kocklinjen - insåg att han kunde söka, och klara av, teoretiska studier.
- Utan min klassföreståndare hade vi aldrig suttit här i dag. Han gav värstingen en chans, och en till och en till.

Han utmanar arbetsnormen

Poeten Bob Hansson har skrivit sin första roman om en 58-årig sjukpensionerad byggarbetare som får ett nytt hjärta - och ett nytt känsloliv. Men ytterst är det en roman om arbete.