Det var en sensommardag 1990 (om jag nu minns rätt). Det var kvavt. Förmodligen låg regnet redan i luften för jag hade fått låna mammas nya regnjacka. Den var vit och tunn och gick att knöggla ner i väskan om det skulle behövas. Vi var fyra passagerare som samsades om utrymmet i bilen, inklusive en rejäl kamera med stativ. Bakom ratten satt en godhjärtad pappa vars enda uppgift var att köra bilen till och från Hultsfred (för att timmarna däremellan hålla sig lite snyggt i bakgrunden). Vårt mål var Folkets park och en konsert med Joakim Thåström - min första.Flera timmar innan spelningen började var vi på plats, först av alla. Vi slog oss ner på trappan till Teaterladan där konserten skulle hållas och väntade... redo för något som vi anade, men ännu inte visste, skulle bli en verklig höjdpunkt i våra tonåriga liv och som skulle sätta ribban för alla kommande konsertupplevelser som låg framför oss.Kön där bakom växte snabbt och ringlade sig efter någon timme lång.När ladans dörrar väl slogs upp stod jag lika startklar som en häcklöperska vid sitt startblock. Nu var det vinna eller försvinna som gällde. Var en fick ta ansvar för sig. Här någonstans gick det lite snett. Jag vet inte om det var nerverna som svek eller om det var en fientlig knuff som brädade mig. Hur som helst insåg jag, med hjärtat i halsgropen, att jag fallit omkull efter bara några meter och förlorat dyrbara sekunder. Utan hänsyn till hålet på jeansen och blodet som sipprade fram från ett skrapbrännsår på knät tog jag ny sats - det vill säga jag kastade mig upp och sprang så långt fram mot scenen jag kunde komma. Loppet slutade med en plats på femte raden. Inte så illa ändå, med tanke på omständigheterna.Själva konserten då? Här sviker mig orden. Låt oss bara konstatera att den var bra, mycket bra - min största musikaliska upplevelse dittills. Kort och gott: När Thåström tar ton kan man inte göra annat än lyssna. Det är här och nu och ingenting annat.Bara vid ett par tillfällen tvingades jag rikta fokus mot något vid sidan av scenen och musiken. Exempelvis när mina fötter för en kort stund inte längre hade konakt med golvytan. Eller när jag helt oförmodat fann mig stå pressad mot en stor kraftig man med svettblöt brynja. Under ett par låtar skymdes nämligen min sikt av denne man som svettades ymnigt och plötsligt (kanske i ren panik?) slet av sig tröjan utan hänsyn till tjejen som i trängseln stod fastklämd mot hans rygg.Några timmar senare satt jag åter i bilen, på väg hem till Byn. Fullständigt till freds, trots trasiga jeans, ett svidande knä, ofrivillig närkontakt med svettblöt brynja och med en lånad ny jacka som inte längre var vit. Lycklig. En iskall februarikväll 2010, nästan 20 år senare, är det dags igen. Jag och Caro sitter på ett tunnelbanetåg som rullar in mot Globen. Målet är en konsert i Annexet med Thåström - min femte. I sätet framför sitter en man i 40-årsåldern tillsammans med sin son. "Skynda dig då, det börjar ju nu", ropar han till den sävliga tonårssonen som inte riktigt fattar "what the fuzz is all about" ... De tar två trappsteg i taget uppför rulltrappan. Du ska bara veta vad du har i vänten, grabb, tänker jag och ryser av välbehag.
