Härifrån till evigheten

"Fiktionen är inget skämt" heter hennes stora mitt-i-karriären-utställning som spänner härifrån till evigheten. Jo, hon tänker sig även konsten som fiktion, som påhittad berättelse med högsta sanningshalt, men mest är det en titel avsedd att få oss att tänka till.
- Det är både allvar och galghumor.
Liljevalchs intendent, Niclas Östlind, talar om Totties utställningar som teaterföreställningar i den mening att verken aldrig blir identiska från plats till plats. Det visuella är intagande, i en utställning där väggmålningarna justerats för att passa salarna och där allt inte är behagligt. I "Emotion" sträcker sig målade streckkoder längs rummets fyra väggar på ett sätt som nästan gör dem rörliga.

I serien "Isolario" skär textremsor över respektive vägg likt laserstrålar. Remsorna är inte bara uppsatta med känsla för det estetiska utan också efter olika navigationssystem, däribland GPS, har Niclas Östlind avslöjat för att ytterligare illustrera hur inget lämnats åt slumpen. Jo, det stämmer, tillstår Sophie Tottie som förstås inte tycker att den vetskapen är särskilt avgörande för att ta till sig själva konstverket:
- Det viktigaste med bilden är att man kan möta den rakt upp och ner, som en fysisk historia, som man möter en annan människa. Ändå vet man inte alltid vem den personen är, det kan ta jättelång tid.
- För mig är det intressant att att hålla det hela på gränsen till någon slags obegriplighet, jag gillar den här höga abstraktionsnivån. Du läser med kroppen, du läser med ögonen, det blir ett visuellt språk. Om man vill kan man gå vidare och ta reda på varifrån det kommer, men det är inte nödvändigt. Vad som är nödvändigt är att verket har en direkt påverkan på den som tittar.
- De flesta människor förstår jättemycket utan att kunna ge ord för det, eller är rädda för att inte förstå på rätt sätt.

På konsthallens yttervägg sitter en del ur verket "Isolario" med textrader om människans minsta beståndsdelar, om det kosmos som öppnar sig om vi bryter ner oss själva och omvärlden i fysikens minsta partiklar.
Samma tema återkommer på olika sätt i flera verk och Sophie Tottie erkänner ett stort intresse för vår oförmåga att föreställa oss tillvaron som oändlig - utan slutpunkt. I en annan "Isolario" citerar hon 1600-talsvetenskapsmannen Johannes Kepler som hade stora problem med just det.
- Vi vill hela tiden tänka oss ett slut, det tycker jag är jätteintressant. Det är därför jag citerar Kepler som har sådan ångest över att det bara skulle fortsätta och fortsätta, tanken på oändligheten är jobbig.
"Fiktionen är inget skämt" visas på Liljevalchs till den 27 maj.

Härifrån till evigheten

Sophie Tottie tar hela Liljevalchs konsthall i anspråk. Hennes konst integreras med byggnadens salar i en stor utställning som förberetts i Berlin, inte minst genom noggranna studier av ritningarna.- Det är en fin byggnad, säger Sophie Tottie.

Sophie Tottie tar hela Liljevalchs konsthall i anspråk. Hennes konst integreras med byggnadens salar i en stor utställning som förberetts i Berlin, inte minst genom noggranna studier av ritningarna.
- Det är en fin byggnad, säger Sophie Tottie.