Hatoums skrämmande vardagsföremål

mona Hatoum är en av konstvärldens verkligt stora. Hennes skruvade vardagsföremål ? livsfarliga rullstolar och kryckor av gummi ? turnerar runt hela världen. Och genom allt går konflikten i mellanöstern som en röd tråd.
? Politiska budskap är som en underström i alla mina verk, säger Mona Hatoum, som nu ställer ut på Magasin 3 utanför Stockholm.
Året var 1995, och det fanns egentligen bara två kandidater till det prestigefyllda Turnerpriset: Damien Hirst och Mona Hatoum. Hirst vann och blev konstvärldens enfant terrible. Hans avkapade hajkadaver och kompletta apotek är moderna ? men omstridda ? klassiker. Mona Hatoum blev, enligt vissa, förbisedd för en posör. Fast saliga äro de saktmodiga: nu är förhållandet om inte omvänt, så i alla fall förändrat. Mona Hatoum är en av konstvärldens stora; Damien Hirst är ?han med hajen som var stor på 90-talet?.

Och nu är hon i Sverige, för första gången med en utställning som täcker in hela hennes konstnärskap. Från hennes tidiga performancekonst till de nutida installationerna.
? Jag tröttnade på performancekonsten. Den förlorade sin konstnärliga skärpa, blev mer och mer regisserad underhållning, nästan som på Broadway. Jag ville gå vidare.
? Men jag har ett återkommande tema: att arbeta med vardagen och vardagliga föremål. Ofta förändrar jag dem rent fysiskt, så att de inte kan användas. Till exempel kryckorna av gummi, eller gungorna som har en vass kant längst fram; nästan som liggande giljotiner. Jag vill göra föremålen obehagliga, surrealistiska, säger hon medan hon visar sina verk för en skock journalister på Magasin 3 i Frihamnen utanför Stockholm.

Hon lyckas i sitt uppsåt ? hennes verk är verkligen obehagliga. En tredelad skärm, en sådan man byter kläder bakom, är utformad som ett gigantiskt rivjärn. En rullstol med så små hjul att användaren inte kan rulla den själv, utan måste förlita sig på någon som skjuter på ? men som får händerna uppskurna av de sylvassa handtagen. En uppsättning dödligt strömförande köksredskap. Ett par kryckor, tillverkade av mjukt gummi som viker för minsta tyngd. Och så vidare. Mona Hatoum tar det vardagliga och gör det skrämmande och farligt.
? Jag vill lämna verken öppna, jag vill inte predika och begränsa åskådarens upplevelse. När jag skulle visa några av mina verk i Iran, föreslog jag rullstolen och kryckorna. Men de blev helt skräckslagna. De tyckte det representerade nederlag i krig och krigsinvalider. Jag blev chockad över hur olika man kan uppleva ett verk, säger Mona Hatoum.

Genom all hennes konst strömmar ett underliggande tema: politik, och kanske i synnerhet mellanösterns politik. Hon är själv palestinier, men född i Libanon och bosatt i London sedan 1975, då hon var tvungen att stanna kvar eftersom inbördeskriget bröt ut i Beirut. Med en sådan bakgrund är det omöjligt att inte vara politisk, menar hon.
? Politiska budskap är som en underström i alla mina verk. När jag gjorde performance på 80-talet var det politiska budskapet ganska tydligt. Men sedan dess har det blivit mer implicit. Ibland ger det dig bara en känsla av obehag. Det är bara en väldigt generell känsla av felplacering och desorientering; man ser på ett föremål och undrar ?vad har hänt med det här??.

Men ibland blir det politiska uppenbart, även i hennes senare verk. Kanske allra mest i installationen ?Keffieh?. Vid en första anblick ser det ut som en utbredd palestinasjal. Men smyger man sig närmare ser man vad den är gjord av: hår.
? Jag ser det som en tyst protest. Jag föreställer mig kvinnor som bokstavligen sluter sitt hår i ilska, men som sedan tyst använder det för att brodera en sjal. Ett konstruktivt sätt att använda sin ilska. Dessutom: i muslimska länder ska kvinnan helst täcka sitt hår. Men här är håret invävt i själva sjalen.

I ett annat verk, ?Present tense?, har hon lagt ut över 2.000 olivtvålar från staden Nablus och på dem placerat glaspärlor som bildar kartan över Israel/Palestina som den var tänkt att se ut enligt Osloavtalet. Tydligare kan det väl inte bli? Men Mona Hatoum vill ändå inte att hennes verk ska få en alltför bokstavlig innebörd.
? Det är klart att jag kommer från en krigshärjad bakgrund. Det kan inte förnekas. Men jag försöker inte lägga fram ett argument eller illustrera den palestinska saken på något sätt. Det finns där, men samtidigt är det så generellt och allmänt att det inbjuder till alla sorters tolkningar.