– Det är som att göra en tidsresa, säger hon apropå besöket i Gamleby.
Året på GTV var betydelsefullt på många sätt, förklarar hon.
– Jag och några andra studenter hyrde ett litet hus på landet utanför Gamleby.
Till skillnad från flertalet av kurskamraterna var Helena redan yrkesverksam när hon hoppade på utbildningen.
– Jag var 27 år och hade jobbat som frilansmusiker (gitarrist och kompositör, reds anm), webbdesigner, journalist och art director på en webbyrå. Man kan säga att jag hade jobbat mycket med andras idéer i första hand men att jag nu ville arbeta med mina egna. På GTV lärde jag mig att hantera själva filmtekniken.
Redan från start var Helena på det klara med att hon ville jobba med dokumentärfilm.
– Verkligheten är ju så intressant. Spelfilmslivet, och att arbeta med skådespelare, har aldrig lockat mig, säger hon.
Kanske var det just intresset för det verkliga livet som gjorde att hon under en period även jobbade som tidningsjournalist.
– Jag kör mycket hoj och skrev i första hand för mc-tidningar. Jag var exempelvis redaktör för tidningen MC-folket ett tag. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. I tidningsvärlden har man ju täta deadlines, vilket innebär att man av naturliga skäl bara kan skrapa lite grand på ytan av saker och ting. Jag ville gå mer på djupet. Det var så jag blev intresserad av att filma.
– Nu tycker jag att det är roligt att varva snabba jobb med det mer tidskrävande filmarbetet och därför vikarierar jag ibland som skrivande reporter.
Helena hade sin utbildningspraktik på SVT Dokumentär i Stockholm och fick redan innan hon var färdig ett finansierat uppdrag av SVT.
I sex månader bodde och arbetade hon hos den, utifrån nutida mått mätt, mycket säregna greven Magnus Stenbock (1911-2007) på herrgården Herrborum utanför Söderköping. Under tiden filmade hon förstås.
Greven som bott kvar på gården sedan ungdomen, och som aldrig gift sig, började på 80-talet att ta emot betalande gäster som förväntades följa en umgängesetikett från äldre tider. För att klara åtagandet med gäster hade han två hushållerskor. Ett stort antal katter (uppskattningsvis ett 40-tal) hade för övrigt sin hemvist på gården.
Filmen visades i SVT 2004 och sågs av fyra och en halv miljon tittare.
I måndags visades Helena Nygrens senaste film ”Jag köpte en regnskog” på Tjustbions så kallade smalspår i Gamleby.
Nu befinner hon sig i inledningsfasen av ett helt nytt filmprojekt som fått arbetsnamnet ”Gatuterapeuten”.
Den handlar – som namnet gör gällande – om Sveriges första officiella gatuterapeut, berättar Helena.
Filmens fokus är en före detta missbrukare, ren sedan många år, som erbjuder samtal på stan för ”gatans folk”.
Två dagar i veckan är Helena i Örebro och filmar, för det är där han finns – terapeuten Hasse Arvidsson.
– Han är en verklig eldsjäl som arbetar ideellt. Hittills har han suttit på en mur på Stortorget och tagit emot folk. Men nu har någon skänkt honom en husvagn att ta emot i. Två unga bildkonstnärer har målat och snyggat till den åt honom.
Hasse är utbildad samtalsterapeut och anlitas utöver sitt ideella arbete såväl av kommunen som av olika företag.
Filmen kretsar kring frågor som ”vad skapar ett missbruk” och vad händer med en människa när han eller hon, på en jämlik nivå, blir lyssnad på.
Hur väljer du ämnen för dina filmer?
– Det är min nyfikenhet som styr. Jag gör film om sådant jag vill få mer kunskap om.
Dokumentärer blir ju sällan några storsäljare. Hur får man det att funka ekonomiskt?
– Man söker finansieringshjälp. Men om man exempelvis ska försöka sälja in en filmidé till SVT måste man ha ganska mycket material att visa upp redan i det skedet, material som borgar för att det finns underlag för en film. Jag måste visa att jag har förmågan att etablera kontakt med de människor jag ska filma, att ljudet är tillräckligt bra, att det finns logik i den tes filmen bygger på. Och så vidare.
– Det betyder att man kan få arbeta ideellt ganska länge, säger Helena.
Själv är hon vid sidan av filmandet bland annat föreläsare och ljudboksinläsare, vilket drygar ut kassan.
– Att vara filmare kräver mycket av en som människa. Det är utmanande.
– Jag känner mig aldrig så levande som när jag drar igång ett nytt projekt. Då krävs hundra procents fokus. Det gäller att ständigt registrera, se och tolka. När jag börjar med en ny film är jag ”på hugget” och fullkomligt närvarande.