Hembygden skildrad i detalj

På gården Jonstorpet utanför Vimmerby föddes Martin Johansson en decemberdag 1930. Efter sju år dog hans pappa men familjen stannade på gården och fram till 1963 arbetade Martin här. Sedan gjorde den dåliga lönsamheten och ensamarbetet att han valde en folkhögskoleutbildning och blev så småningom ingenjör.
Utbildningen förde honom till Märsta och efter pensioneringen för tio år sedan började han nedteckna sina minnen från uppväxten på Jonstorpet. Han kom i kontakt med folklivsforskaren Bengt af Klintberg, som nu skrivit ett förord i Martin Johanssons bok Utsikt från Jonstorpet.
Boken har getts ut av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, som en del i serien Folklivsskildringar och Bygdestudier.

Det Bengt af Klintberg lyfter fram i förordet är Martin Johanssons detaljrikedom i sina berättelser om gamla tiders arbete och vardagsliv på en liten gård i Småland under första hälften av 1900-talet.
Och just detta är bokens kärna, den oerhört detaljerade skildringen av allehanda sysslor på gården. En stor del av sina kunskaper har han från sin mormor, som bodde med familjen på Jonstorpet och tog sig an gossen Martin när han var liten och sjuklig.
Boken är upplagd kapitelvis uppdelad på bland annat bostäder, tvätt och byk, husdjur, boskap, mat, elektrifieringen, vårbruk, höskörd och höstbruk och massor med annat. Den är en rik källa till kunskap om det gamla Bondesverige i våra trakter.

Här kan vi till exempel läsa om att när man plöjde åkrarna med häst måste även hästen få vila, inte bara människan. Hästen skulle vila middag en timme och få rejält med havre och hö, och dessutom flera kortare pauser under arbetsdagen. Treårsvallen var den tyngsta att köra och då försökte man låna häst om det gick, för att köra i par.
Ett kapitel handlar om kafferep, om rangordningen vid kaffebordet, om inte bara sju sorters kakor utan snarare 14, kakpåsen man fick ta med sig hem med det som blivit över och om skvallret om byangelägenheter. Män och kvinnor skvallrade om olika saker.
Potatisskörden beskrivs detaljerat, ett tungt och obekvämt arbete. Först körde man upp potatisfårorna med samma årder som vid sättningen och kupningen, vilket lyfte potatisen. Stående bredbent och framåtlutad hackade man sedan upp potatisen, plockade den med händerna och sorterade efter storlek och eventuella skador. Småpotatis blev svinfoder och resten blev mat.