Herrskap och tjänstefolk i ny tappning

Det känns som om författaren har skrivit boken efter ett recept, en modell för hur man ska skriva om den engelska överklassen för att nå framgång. Den här boken har lite av Gosford Park över sig, lite av "Herrskap och tjänstefolk", lite av Agatha Christie och Dorothy Sayers. Berättelsen är lite för mallad för att den ska få eget liv.
Intrigen är spännande och har klassiska ingredienser: familjehemligheter, sociala motsättningar, olycklig kärlek, svek och en historisk brytningstid. Men det som gör historien unik tycker jag saknas. Den känns ganska förutsägbar. Ändå är den till viss del fängslande.

Huvudrollen spelas av den 98-åriga arkeologen Grace Bradley. Som ung på 1910-talet var hon tjänsteflicka på godset Riverton i mellersta England, hos familjen Hartford. 1925 lämnar hon sin tjänst efter drygt tio år.
Då har hon upplevt hur hela familjen utplånats och rika uppkomlingar tagit över godset. Det har skett genom blodspillan och olycka, och som Grace är delaktig i. Systrarna Hannah och Emmeline Hartford är de som spelar störst roll i hennes liv.
Nu, 1999, ska en film spelas in om den händelse som är känd som den sommarkväll 1924 då den berömde poeten Robbie Hunter tog sitt liv i systrarnas åsyn. Grace kontaktas av regissören och minnena vaknar till liv.
Kate Morton är en god skribent och dramaturg. Men det jag saknar är mer karaktär och känsla, originalitet och överraskningar.
Berättelsen är uppbyggd för att skapa förväntningar. Vad var det egentligen som hände den där ödesdigra natten? Visst är svaret lite oväntat i detaljerna, men när jag väl kommer dit känns det inte så viktigt längre.
Den gestalt vi kommer närmast är den äldre systern Hannah. Huvudfiguren Grace är lös i konturerna, lite undflyende och visar inte riktigt sig själv.
Ett par tidsmässigt felaktiga detaljer blir tyvärr en liten plump i protokollet.