För min del hade det gärna fått regna ännu mer under semestern. Jag har ägnat över 40 semestertimmar åt tv-serien Hem till byn, och hade gärna sett mer. I våras köpte jag dvd-boxen med hela serien, åtta säsonger från 1971 till 2006. 52 avsnitt på nästan en timme vardera. Att se dessa är ren kvalitetstid. Hem till byn är en serie som har allt, allt jag vill ha av dramatik och underhållning. Den visar min generations historia från tidig ungdom till sen medelålder och 35 år av Sveriges samtidshistoria och samhällsutveckling. Det lilla i det stora, och det stora i det lilla. Jag kan lätt känna igen mig i tv-serien om den här byn någonstans i Västergötland, för den påminner en hel del om den by jag själv växte upp i. I våras började jag titta på första säsongen från 1970. Tidigare under årens lopp har jag sett några enstaka avsnitt när de visats i tv, men aldrig alla sex eller åtta under en säsong. Många gånger har jag tänkt att jag skulle vilja se hela serien igen. När jag väl börjat titta kunde jag knappt sluta. Efter några kvällar som blev långa nattsittningar bestämde jag mig för att vänta med resten till sommaren. Ett klokt beslut. Vissa kvällar under semestern har jag sett avsnitt efter avsnitt. Ibland tänker jag på det under dagen, hur de här människorna gestaltas. Det fantastiska av Bengt Bratt i att göra en sådan här skildring av Sverige under så många år. Jag undrar också hur det känts att göra de här rollerna. Påverkas skådespelarna av de roller de har under så många år? Den tungsinte och olycklige Per Löfgren, är det som Lars Green också känner sig? Eller den påstridiga och godhjärtade Lena Strid, är det skådespelerskan Christina Stenius rätta jag också? De två första säsongerna utspelar sig 1970-72, sedan kom nästa 1976. Min ungdomstid. Det är bara så rätt och hemvant, precis som det var. Det kan aldrig rekonstrueras igen i vår tid. Så här var det att bo på landet då, med grannsämja och grannträta, skvallret och ensamheten, med kompisarna i vägkorset och killarna på moppe. En av skådespelarna, sonen Lennart i familjen Andersson, är lika gammal som jag och en trulig tonåring i de första säsongerna. Det känns så nyss, fast det är 35 år sedan. Jag kan förstå att detta blev en populär serie, många kunde känna igen sig i den tidens Sverige. Manusförfattaren Bengt Bratt och regissören Jackie Söderman gjorde ett styvt jobb, med känsla för hur livet kunde te sig, bakom fasaderna och de yviga gesterna. Det blev lite ångestfyllt att se sista säsongen under mina sista semesterdagar. Jag ville inte att det skulle ta slut. Vad ska jag göra nu? Det känns tomt.
