Jazmine Sullivans andra platta är fruktansvärt bra. Fruktansvärt bra. Jag har klurat i flera dagar på hur jag ska formulera vad det är som är så bra, men det är inte helt lätt att sätta ord på det.
Tänk er det här: Hon är som det absolut gottaste av Mary J Blige, Prince, Lauren Hill, Angie Stone, Jill Scott och Whitney Houston, från deras absolut gottaste tidsepoker. Hon känns retro, men inte omodern. "Don’t make me wait" osar 80-tal långa vägar, men då snackar vi det bästa av vad årtiondet hade att erbjuda, i modern tappning.
Det är hjärta och smärta, men aldrig smetigt. "Good enough" gör ont ända in i märgen, men smärtan är så välgörande. Och när hon har roligt, som i "Love you long time", svänger det på ett helt oemotståndligt sätt.
Och rösten, sedan. Jösses.