Höjdpunkt efter höjdpunkt

Bright Eyes Frontman och låtskrivare Conor Oberst har gått en lång väg sedan han skivdebuterade som tonåring. Från tilltufsat underbarn med sprickor i rösten på genombrottsplattan "Letting off the happiness" har han utvecklats till en mognad låtskrivare i singersongwriteranda.
En del vill få det till att den utvecklingen har varit till hans nackdel. Att han automatiskt har blivit tråkig och genomsnittlig bara för att han inte längre frossar i målbrottsskrik och dålig inspelningsteknik.
Det är bara nonsens.

I stället är Conor Oberst och hans Bright Eyes en av de få grupper som lyckas ta sig an en så utnött tradition som den countryfärgade singersongwritergenren - utan att börja frossa i de mest suckframkallande klyschorna. Vilket nya albumet "Cassadaga" är ett utmärkt exempel på. "Cassadaga" är bara musik - bra musik.
Skivan bjuder på höjdpunkt efter höjdpunkt i vackert melodisnickeri. Låtar som "If the brakeman turns my way", Make a plan to love me" och "Classic cars" fångar en fullständigt och bildar fond till en överlag varm, sympatisk skiva. Dessutom lyckas Conor Oberst kombinera sin egen nervighet med en känslighet som närmast kan liknas vid Elliot Smiths.
Det klär honom.