Glada nickar växlas, enstaka ord likaså. "Hur står det till?" är vanligast.
På senhösten blir det annorlunda. Även obekanta ger vi vänliga halkvarningar. Men när den riktiga vinterhalkan kommer ser vi inte varann alls. Alla stirrar stint rakt i backen för att inte sätta foten på farlig is.
Sommaren då, alltså läget just nu? Då försvinner hälsningarna. Obekanta ansikten befolkar hela stan, ja hela Tjust. Här finns så mycket att se, så mycket att uppleva.
Varför lämnar då så många av oss hembygden när den bästa tiden är inne, när det verkligen börjar hända saker här? Det är inte alltid lätt att förstå. Titta noga på annonssidorna!
Kollisioner mellan uppträdanden är i och för sig tecken på behov av variationer. Men (som det stod längst ner på sida 26 i gårdagens VT) onsdagar med samtidiga visevenemang på Kulbacken och vid Slottsruinen kan låta för tätt. Om nu inte promenadtid är inlagd däremellan. Kulbacken och Ruinen är ju grannar.
Apropå Slottsruinen: nu glider jag över till ett annat ämne, Slottsholmen.
Ända sedan Björn Ulvaeus idé presenterades och debatterna vaknade har jag följt projektet i pressen, helt enkelt inte kunnat låta bli. En bred, fylld pärm har det blivit. Från stora uppslag till små enspaltskommentarer, både vassa och varsamma, på VT:s debattsidor.
Själv kommenterade jag det hela positivt tidigt och fick riktig bassning för att ha dålig smak. Vad jag då försökte påpeka var det angelägna att betrakta den tänkta byggnaden ur ett perspektiv 20 - 30 år längre fram. Sverige och världen vimlar av kuriösa nybyggen som så småningom fått kulturstatus.
Nu senast är det någon profet på Länsstyrelsen som helt avfärdat byggnaden som förfärande. Detta medan vår egen kommun, först Kultur & Fritid, så Kommunstyrelsen, välsignat idéerna.
Om jag förstått rätt kan Länsstyrelsens avslag och därmed behov av överklaganden betyda allvarliga beslutsförseningar.
Det mest förvånande är att inte Björn Ulvaeus tröttnat och sagt: jag skiter i det här - har väl annat att göra än att slåss mot någon fantasilös besserwisser som kanske inte ens känner Västervik.
De första skisserna gillade jag mest. Byggnaden hade drag av containerskepp. Då tänkte jag på hur Västerviks infart för stora lastfartyg skulle komma att breddas och fördjupas inom ett antal år. Och då kunde Ulvaeus borg ligga där ståtlig och se ut som en god, väntande vän.
Till sist ändå: reder allting ut sig kan vi tro på ännu en förstärkning av Västervik som besöksmål.