Hon gick sin egen väg för hundra år sedan

Det är bara lite drygt 100 år sedan som kvinnor fick tillträde till universitetsstudier i Sverige. Det är kanske lätt att glömma i dag när vi tar utbildning och lika rättigheter för givna.
En av pionjärerna på 1890-talet var den unga Klara Johansson från Halmstad. Hon var den första kvinnan i staden som tog studenten, vilket skedde 1894. Då var hon 19 år gammal. På hösten samma år började hon sina studier i Uppsala. Bara ett decennium tidigare hade Ellen Fries, född i Västervik, blivit den första kvinnan i Sverige som doktorerade, vilket också skedde i Uppsala.
Om detta, och om Klara Johanssons fortsatta liv berättar docenten i litteraturvetenskap Carina Burman i sin senaste bok.

Klara Johansson var en känd litteraturprofil under sin tid men är snarast bortglömd i dag, åtminstone i vidare kretsar. Hon var framför allt litteraturkritiker under en lång följd av år, men skrev också essäer och andra texter i flera av dåtidens tidningar, huvudsakligen i Stockholms Dagblad, Dagny och senare i Tidevarvet. Efter sin fil kand-examen blev hon en av de första kvinnorna på en svensk dagstidningsredaktion.
En av hennes signaturer var "K.J." men hon använde också pseudonymen Huck Leber, förment en man. Hon skrev också ett antal böcker. En viktig del av hennes arbete är flera volymer med Fredrika Bremers brevväxling, tillsammans med livskamraten Ellen Kleman som var huvudförfattare.
Carina Burman beskriver Klara Johansson som en briljant skribent med en skarp och glasklar stil, och en intelligent humor. De glimtar vi får av K.J.:s texter bekräftar det omdömet.

Det mest intressanta med boken är i mitt tycke skildringen av tidsandan och hur K.J. levde sitt liv i just denna tid. Hon var pojkaktig och klippte tidigt av sig håret. Hon levde som öppet lesbisk under hela sitt vuxna liv, och hon var en viktig länk i dåtidens kvinnonätverk kring emancipationssträvandena, en aktiv feminist. Hon gjorde som hon ville.
Kroppsligen var hon liten och späd, gossaktig rent av. Men stark i anden, kvicktänkt, ibland bitsk men med ett starkt intellekt och uppenbarligen mycket humor, fast hon inte alltid var så lätt att ha att göra med.
1948 dog hon, 73 år gammal.

Klara Johansson är en människa som det är intressant att lära känna, oavsett hennes dåtida berömmelse men nutida bortglömdhet. Det är K.J. själv som är intressant, och hennes gärning. Hur hon gick sin egen väg, men levde också ett liv som ibland till och med liknar det vi lever idag. Det mänskliga är tidlöst och universellt.
Carina Burman levandegör en människa som varit borta från jordelivet i snart 60 år, och hon fogar nya pusselbitar till vår nutidshistoria om kvinnors liv. Det lyckas hon med trots att K.J. själv sovrat en hel del i det hon lämnar efter sig, och trots att Carina Burman ibland intar en ganska distanserad hållning till sitt objekt. K.J. ville leva vidare genom det hon skrev för offentligheten, inte genom sin privata person, vilket också författaren konstaterar.
Historien om K.J. är värdefull och angelägen och gör mig än mer nyfiken på de kvinnor som verkade i samma kretsar vid den här tiden. Säkert kan boken fungera så också för många andra.