Hoppfull tyngd i dikten

Inte sällan kommer jag på mig med att tänka att det är något utanför motivet som gör att jag blir intresserad av dikten jag läser. Eller annorlunda uttryckt, poetens ansträngningar att gestalta och förmedla begränsas inte till arbetet med stroferna. Som läsare står jag i kontakt med sådant jag ser runt omkring mig, också anar, men likafullt inte ser i texten. Dikten är inte färdig således. Kan omöjligtvis bli färdig.
Få poeter vågar överräcka en skiss till läsaren med oförfärad tillit så att människor som närmar sig inser att det är något stort att förstå att det mesta i tillvaron inte låter sig kläs i ord. Aldrig låter sig slutföras. Inte alltid förhåller det sig så med Lennart Sjögrens dikter, men tillräckligt ofta har hans poesi fått mig att stanna till, inspirerat mig att vilja gå vidare in i landskapet.
I höst utkommer Dikter 1982 ? 2004. Författaren svarar själv för urvalet, och till redan kända dikter apteras en nyskriven samling, kallad En ljusare eld.

Staffan Söderblom skriver om Sjögrens senare fas som diktare; ett efterord som avslutas i linje med min inledande beskrivning: ?Men jag vet att det bara är en del av sanningen när jag kallar kråka för kråka. Också den fågeln (Söderblom jämför med en mås i en av Sjögrens dikter) är större än sitt namn, har ett annat format än vad man vanligen ser, som allt i naturen, skapelsen. (...) I Lennart Sjögrens poesi finns en kunskap om dessa format, det är dem han söker med blicken, tecknar konturerna av. Och för den kunskapens skull är hans dikter oumbärliga.?
En dikt, Kalven, har följt mig sedan den först publicerades i samlingen Grönskan:
En kalv med stora ögon
står en morgon nere vid stranden
för att dricka.
De gamla sjökorten visar en annan strand.
Det vet inte kalven.
Med ögonen vidöppna dricker den
och som alltid vid stilla vatten
möts kalven av en annan kalv
från vattnets botten.
Och deras ögon och deras mular
dricker ur samma hand.

Det är inte sökt att jämföra scenen med den kända dikten av Harry Martinson, där kreaturen dricker sig otörstiga vid skogssjön, vilken, med Martinsons bildspråk, håller fram en sked åt djuren. Nu inträffar det märkliga, att Martinson som världsnomad låter boskapen stanna hemmavid i den svenska hagen, medan en stationär poet (nåja!) som Sjögren talar om sjökort som visar en annan strand.
Mer än en gång har det slagit mig hur detta universella drag gör sig påmint i hans poesi. Flyttfågelns resa mellan kontinenter, till exempel. Men resorna begränsas inte till länder på nu gällande kartor. Poeten tränger sig vidare; borrar i djupare lager än sjöbottnen markerad av dy. Och utan att vid något ögonblick överge allt vad som tillhör denna värld, går det att, också i detta sammanhang, läsa in ord som han aldrig tecknat ner.
Jag talar om en andlighet som gäckar, just därför att biologin och sinnligheten hårdhänt motar allt sådant tal. Naturalismen är så konsekvent genomfört i Sjögrens lyrik att saknaden av sentimentalitet och salvelsefulla betraktelser lockar fram en profetisk klang i somligt, och att denna röst av den anledningen öppnar för en tillit i tillvaron. Kanske tröst.
Vilken röst är det som hörs, var har orden hämtats från? Vilken strand rör det sig om? Vad betyder gamla sjökort? Det mytologiska tangerar mystiken. Denna, jag kan se det som en gammaltestamentlig fromhet, låter sig beskrivas som tron på det flyktiga jordelivet. Inget att förvånas över då det i pietistiska sammanhang fordomdags var profetisk stränghet och realism som angav tonen. Bekännelsen till bondens grödor. Naturdyrkan. Flyttfåglarnas och årstidernas stora hjul. Liv - död. Sprängandet av inomjordiska gränser.

Diktsamlingen Fågeljägarna (1997) återfinns i antologin såsom den föreligger i originalversionen. Ett mästerverk inom samtida svensk lyrik! Fågeljägarna som går ner sig på isen.
Också i dessa dikter görs det osedda möjligt att se, det ohörbara möjligt att avlyssna. Vems är rösten som förmedlar det sedda, det hörda? Det oerhörda livet som lever också i döden. Frågor likt dessa skulle aldrig ställas om inte ett författarskap bär på den styrka som vet att svaren kräver nya frågor.
Hur långt kan Lennart Sjögren avancera i sin rustika poesi innan våra ögon verkligen ser vad vi ser. Vad vi faktiskt läser? Men där befinner vi oss inte. En av de nyskrivna dikterna avslutas med påståendet: ?&Blinda prisar vi de blinda.? Och i en annan frågar diktens jag om världens ursprung på botten av allt animaliskt ätande, på havets botten bland fiskarna, om sådant ?utanför frågandets krets?.
Tyngden i Lennart Sjögrens dikter är inte tung. För den skull aldrig lätt. Ljusare har dikterna inte blivit. Möjligen mer hoppfulla.

Hoppfull tyngd i dikten

Lennart Sjögrens nya diktsamling i eget urval.