"Hungerspelen gav mersmak" Teaterskeppet fyller 25 år

Hunger, Mellan stockros och stupstock, Prins hatt under jorden, Bröllop på Ålvreten, Hemsöborna, Swedenhielm, Medici ... Ja, det är bara några exempel på det 30-tal produktioner som den 25-årsjubilerande amatörteaterföreningen Teaterskeppet i Västervik bjudit på genom åren.

Foto: Ola Axman

Kultur och Nöje2012-12-05 10:01

I samband med tioårsjubileet 1997 gavs en bok ut. Men i år firar man lite mer återhållsamt.

– Vi hade en fest tidigare i höst för alla medlemmar. Vi samlades och åt tillsammans, vilket var jättetrevligt. Vi lekte lekar och tävlade om att minnas repliker och att kunna koppla dem till rätt pjäs, berättar Palle och Gunvor Ohlsén som varit med i föreningen sedan starten.

– Det var faktiskt svårare än man skulle kunna tro, säger Palle.

Roliga minnen från åren med Teaterskeppet existerar i mängd. Och kanske är det just därför svårt att lyfta fram någon specifik uppsättning som favorit, tycker Gunvor och Palle.

Medlemsantalet har varierat ganska kraftigt genom åren. Som mest hade man 300 medlemmar, vilket var i anslutning till tioårsfirandet. I dag är cirka 100 personer anslutna till föreningen.

Hur började allt då?

– Drakteatern var en föregångare. När den ensemblen upplöstes, bland annat på grund av att några av de drivande medlemmarna flyttade från bygden, bildades ganska snart Teaterskeppet.

– Man skulle kunna säga att Teaterskeppet kom till i samband med föreställningen "Hunger" som hade premiär i oktober 1987. Pjäsen som skrevs av Göran Norström handlade om 1917 års hungeruppror i Västervik och Sverige.

– Det var kulturförvaltningen som tog initiativ till Hungerspelen. Det var en föreställning som det satsades ordentligt på. Proffsmusikern Sven-Erik Bäck skrev musiken.

Dessutom anlitades flera körsångare från olika körer i kommunen. En av dem var den relativt nyinflyttade Lasse Övling som blev en av de drivande krafterna bakom Teaterskeppet.

Pjäsen "Hunger" blev en succé som fick genklang inte bara lokalt utan också i nationella medier. Både Dagens nyheter och SvenskaDagbladet skrev om föreställningen och även i Sveriges Radios P1 fick den utrymme.

Det gav ensemblen mersmak.

– Efter Hungerspelen hungrade vi helt enkelt efter mer teater, säger Palle fyndigt.

– Jag minns att vi träffades i det numera nedlagda kaféet i Folkets hus och pratade om hur vi skulle gå vidare.

Inledningsvis var ett bekymmer att man inte hade någonstans att vara.

Men problem är till för att lösas och så småningom fick den nybildade föreningen tillgång till en lokal i gamla Järnförädlingen ("Järnet") på Södra Varvsgatan, och den används som replokal än i dag.

– Innan lokalfrågan löste sig träffades vi i en källare under Högbergs Musik. Vi åt soppa, högläste dikter och pratade, säger Gunvor.

Hon understryker att alla slags människor behövs i en teaterförening – inte bara skådespelarensemblen.

– Några fixar ju rekvisitan och så finns det åter andra som ser till att det finns mat under det intensiva repetitionsarbetet och så vidare.

Själv har Gunvor haft lite olika roller genom åren. Ibland har hon varit skådespelare och ibland regissör eller producent.

– Men numera är jag framför allt "fixare". Det vill säga en sådan som ser till att det finns fika och mat.

För Palles del uppstod intresset för att agera mer eller mindre av en slump.

En jubileumsrevy skulle sättas upp 1983. Detta apropå att staden Västervik fyllde 550 år.

Kommunen annonserade i tidningen efter aktörer och aktriser till föreställningen. Palles döttrar ville vara med och Palle följde med dem till repetitionerna. Så visade det sig att det saknades några män till ett par roller. Palle, som redan var på plats, fick frågan om han kunde tänka sig att medverka.

– Aldrig!, var min spontana reaktion, berättar Palle som dock lät sig övertalas.

Och det ångrar han inte.

– Det var en ny värld som öppnade sig för mig, säger han.

– Men jag har en fruktansvärd scenskräck tyvärr. Det har jag inför varje föreställning och det har blivit värre med åren. Men när ridån väl har gått upp är det ingen annanstans jag hellre vill vara.

Det är för övrigt fler av Teaterskeppets medlemmar som närmat sig scenen med försiktighet.

– Anita Andersson, till exempel, ville absolut inte agera inledningsvis. Hon ville hellre syssla med något i bakgrunden. Men nu är hon en verklig revystjärna, säger Palle.

Något av det bästa med att ägna sig åt teater är att man utvecklas som människa, tycker Gunvor och Palle.

– Man måste ju gå in i olika roller och känslor och det är lärorikt, poängterar de.

Vad planeras inom Teaterskeppet nu?

– Det händer lite olika saker. Jag, Britt-Marie Widén och Anita Andersson har just dragit igång en dockverkstad. Vi skapar egna marionettdockor och så småningom ska projektet mynna ut i en pjäs, berättar Gunvor Ohlsén.

– Ytterligare en nyhet för i år är att vi i vinter börjar med dramalek för barn. Den leds av Hanna Franzén som är amatörskådespelare och legitimerad psykolog.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!