Somliga passar på att avlägga nyårslöften så här under det nya årets allra första dagar. Något som aldrig riktigt varit min melodi. Jag hatar nämligen att misslyckas, och har man inte lovat något kan man ju inte misslyckas med detta något som man inte har lovat…
Målsättningar däremot, det är ju alltid bra att ha. Mesigt kanske du tycker? Måhända… Innerst inne är jag nog, till viss del, benägen att hålla med.
På nyårsaftons kväll slänger min kompis UB ett uppslaget magasin på bordet framför mig.
– Kolla här vad jag anmälde mig till medan du stod i duschen!, säger hon entusiastiskt och pekar på en annons om ett fyra dagar långt löparläger i tunisiska öknen.
– En av dagarna springer man ett marathon, övriga dagar bara en mil. Det står att man ska vara ”superior fitness”.
– Men hur svårt kan det egentligen vara?!, utbrister hon retoriskt när hon ser min förskräckta min.
När jag fått tillbaka talförmågan börjar jag automatiskt radda upp alla möjliga argument som talar för just precis hur svårt det kan vara. Vad som i värsta fall skulle kunna hända, och så vidare. Jag försöker nå fram med budskapet att det här faktiskt är en fruktansvärt dålig idé, ja en av de sämsta jag hört på länge rent av.
Min hjärna har något slags inbyggt katastroftänkande, medan min högt älskade vän UB fungerar på ett helt annat sätt.
Hon ser möjligheter. Varför skulle något gå fel, och framför allt – varför oroa sig i förväg. Problem löser man allteftersom de dyker upp, så att säga. Och förmodligen dyker de aldrig upp överhuvudtaget.
UB lyssnar med road min på min utläggning, men låter sig inte alls påverkas.
Och snart sker något magiskt. Trots mina så ”klockrena” och ”förståndiga” argument och påpekanden börjar jag tveka ... och innan jag hunnit förstå vad som händer har UB:s entusiasm smittat av sig på mig.
Varför alltid tänka igenom saker en och två och tre gånger. Minst. Då hinner man ju ångra sig.
Handen på hjärtat – vem har roligast? Den som vågar eller den som alltid tvekar och tar det säkra före det osäkra?
Lugn i stormen. Jag ska inte till Tunisien och springa någon ökenmara. Nejdå. Någon ”superior fitness-individ” eller extremsportare blir det aldrig av mig. (Fast man ska förstås aldrig säga aldrig).
Däremot ska detta bli ett år fullt av roliga infall. Jag ska bejaka mina nycker, helt enkelt överraska mig själv. Hur svårt kan det vara?! Egentligen.
Nåväl, vad vet man om framtiden? Men det här är åtminstone min målsättning…