Den hyllade danska dokumentären "Armadillo" utspelar sig i de södra delarna av Afghanistan, de centrala delarna av 2000-talets politiska debatt och de mörkaste delarna av det mänskliga psyket.
Den följer en trupp soldater från avskedet av Danmark - redan i scenerna med familjerna på flygplatsen tar filmen ett grepp om ditt hjärta - till fronten i kriget mot terrorismen, på den framskjutna basen Armadillo.
Det är svårt att hitta bättre belägg för "Armadillos" storhet än att den i Danmark använts som argument både för och emot fortsatt truppnärvaro i Afghanistan.
Regissören Janus Metz har inte varit intresserad av att göra något propagandastycke. Alltså får vi se alla sidor av kriget; både cynism och mod, både professionalism och bristande civilkurage, både omsorg om civilbefolkningen och vad som liknar rena krigsförbrytelser.
Men det som gör filmen omöjlig att glömma är hur nära kameran kommer kriget.
När Metz och hans fotograf springer bredvid skjutande soldater, drar på sig fientlig eld, får sina bilder grumlade av rikoschetternas grus, då är det som att se en bild av den legendariske krigsfotografen Robert Capa komma till liv.
"Armadillo" är den mest ambitiösa och välgjorda dokumentär jag sett på åratal.
Den visar oss bilder vi aldrig sett förut, den rör sig i ett brännande ämne, den vågar överlåta åt åskådaren att ta ställning - se där tre punkter som gärna får stå överst på nästa dokumentärfilmsmanifest. Jag skriver under direkt.