Okej, jag erkänner. Jag grät till lejonet. Christian The Lion. En av alla favoriter på youtube. (Jag vet att filmen slog igenom för hundra år sedan och att jag är sent ute, men ändå).
Filmsnutten sammanfattar storyn om två män som tillsammans uppfostrar ett litet lejon. När det ståtliga djuret snabbt förvandlas från unge till brunstig tonåring bestämmer de sig för att släppa ut honom på Afrikas slätter. Ett år senare letar de båda männen upp lejonet igen. Experterna sa att han inte skulle känna igen dem, men de kunde inte haft mer fel. Christian The Lion kastar sig i famnen på de båda männen ... och mina tårar, de rann väl inte i floder direkt, men de samlade sig i ena ögonvrån.
Till och med min svärmor, den hårda men rättvisa B.I, blev tårögd till den storslagna återföreningen när jag visade filmklippet för henne. Och hon grät inte ens när hennes yngsta dotter gifte sig, trots att vi var vid stranden under blå himmel och allt bara var liksom nästan onödigt vackert.
Till hennes försvar måste jag väl säga att hon var tokfokuserad på sin uppgift som bröllopsgeneral och hade väl helt enkelt inte tid att sysselsätta sig med enkelheter som att fälla tårar.
Hon grät förvisso när jag ringde till henne minuterna efter att vår dotter kommit till världen. Tack och lov, tänkte jag då, kvinnans gråtmaskineri fungerar även om hjulnaven behöver smörjas lite mer hos henne än hos de flesta andra.
Själv gråter jag gärna, men det sker ganska sällan. Fast under den gångna veckan har vi haft lite fler gråtstunder än vanligt. Jag har fastnat för fina storys som cirkulerar på nätet. Fler klipp än Christian The Lion har fått det att vattna i ögonvrån.
Häromdagen såg jag på ett klipp om BBC som hade följt amerikanska soldater som skulle överaska sina barn i samband med deras hemkomst från kriget i Irak. Det var hysteriskt vackert. En av döttrarna, som inte hade träffat sin pappa på två år, överraskades mitt under en lektion i skolan. Hennes ansiktsuttryck säger allt. All den längtan hon burit inom sig brister ut i lyckotårar när hon äntligen får kasta sig i sin pappas armar igen.
Jag vet, jag har blivit mer blödig efter att jag fick barn. Att få barn är en lyckopsykos som kan vara svår att hantera. Jag tror att det hände något med mig där i förlossningsrummet för snart fem månader sedan. "Här, Christoffer, det här är din dotter", sa barnmorskan med ett leende och la det lilla livet i min famn. Känslorna golvade mig och jag har inte lyckats resa på mig än.