När det gäller vissa ord och uttryck kan det upplevas som att de liksom smyger sig på och sedan ”plötsligt” hörs och syns precis överallt.
Detta är ett vanligt fenomen i sociala medier inte minst.
Du kanske reagerar på ett märkligt ordval någon har lagt sig till med, någon som du normalt sett tycker har känsla för språket, och uttrycker sig väl.
Denna eller denne någon börjar därefter att använda sig av det där begreppet konsekvent. Några andra hakar på, sedan ytterligare några och ja, sedan rullar snöbollen okontrollerat vidare...
Egentligen är det väl inget konstigt med det. Språket utvecklas hela tiden. Gamla ord och uttryck får utvidgade och ibland till och med helt nya innebörder. Och nya ord och uttryck uppkommer, ibland svåra att förstå betydelsen av. Det är nog precis som det ska, ett tecken på språkets hälsa och vitalitet. Eller?
Men ibland måste man bara få protestera, sparka bakut och vara obstinat. Personligen har jag hakat upp mig på det lilla ordet ”en” – ett ord som fått ett alldeles våldsamt uppsving i sociala medier under det senaste året.
”En” har blivit ett vedertaget ersättningsord för ”man” (det vill säga ”jag”) .Exempel: ”En skulle kunna tänka sig att …” i stället för ”Man skulle kunna tänka sig att ...”.
Jag förstår mycket väl, och sympatiserar med, tanken bakom det här. ”Man” vill försöka byta ut de maskulina orden som vittnar om att det fortfarande råder ojämlikhet i samhället mot mer könsneutrala diton. Det är åtminstone min tolkning.
På det stora hela är det fortfarande mannen som är norm. Det är han som bestämmer – över pengarna och politiken. Betydligt färre kvinnor än män har toppositioner i samhället. Och lika lön för likvärdigt arbete tycks vara rena utopin.
Men för mig har ordet man i ovanstående exempel upphört att härbärgera ett genus. Vid närmare eftertanke har det nog förresten aldrig rymt något genus. "Man" kan väl rätt och slätt få betyda människa, oavsett kön.
Men kanske har ordets uppsving inget alls med genustänk att göra. Den ökade användningen av ”en” skulle också kunna vara ett bevis på att vi påverkas allt mer av det engelska språket. Fenomenet är måhända ett tecken på något slags internationalisering när det gäller hur vi uttrycker oss, bara ett i raden av exempel på hur vi snappar upp engelska och amerikanska uttryck och översätter dem till svenska. ”One might think” …
För egen del är jag, hur det än förhåller sig med bakgrunden, inte alls redo att överge ”man” till förmån för ”en”.
Jag är en ivrig försvarare och förespråkare av ”man”. Det är bara att erkänna att jag helt säkert överanvänder detta lilla ord både nu och då. Förlåt!
Men. Det är ju så fantastiskt funktionellt. Inte går det heller att helt sonika byta ut det mot jag. Det skulle ju få mig att framstå som en fullfjädrad narcissist, som bara utgår från mig själv. Dessutom behöver ”man” faktiskt få generalisera ibland för att kunna åstadkomma en poäng. Punkt.
Sist men inte minst: ”en” låter väl ändå på tok för dialektalt för att fungera i skrift, åtminstone i vårt hörn av Småland. Eller vad tycker du?