Snus. En liten sunkig, illaluktande och dyr brun påse som fräter och festar loss på tandköttet. Snus. En vän i onöden. En ovän i nöden som inger falsk trygghet där bakom den svidande läppen.Det är lustigt hur man kan längta så efter något så fult och äckligt. Nästan lika märkligt som att folk anordnar fester för att tillsammans sitta ned och äta rutten fisk. Eller att vissa trotsar minusgrader, blåst och hagel för att gå ut och dra i sig giftig rök. Men bruna påsar och giftig rök är ju ändå det som sätter den där guldkanten på tillvaron. Att få ha ett beroende att vårda, det är livskvalité det! Eller? Ett tag kanske, tills man sitter där med blottade tandhalsar, kärlsjukdomar eller i värsta fall cancer. Nä, ingen fest precis. Beslutet tas med brinnande entusiasm och sann målmedvetenhet. Jag ska sluta snusa. Första timmarna går skitbra. Jag känner mig nästan upprymd. Som att jag ska gå en match i tungviktarklass av nåt slag. Första ronden är fighting spirit! Den annalkande abstinensen känns som en skön utmaning att ta sig an. Kom igen bara! Och den kommer. Abstinensen slår till hårt. Händerna sugs gång på gång ned mot byxfickorna i häftiga reflexer och letar febrilt efter snusdosan som nu istället är ersatt av ett tuggummipaket. Besvikelse. Sällan har mina käkar arbetat så snabbt och effektivt. Andra ronden. Jag hatar allt. Vill bara sova. Eller springa. Tredje ronden. Den värsta abstinensen har lagt sig. Istället har en likgiltighet smugit sig in och blivit som själva essensen av min själ. Den har dräpt varenda liten känsla av någon slags livskvalité. Fjärde ronden går mycket lättare. Hur kunde jag låta mig själv vara slav under något så meningslöst, tänker jag och börjar predika för andra nikotinister att också gå min väg. Den sanna vägen!Femte ronden. Tvivel. De nära och kära har börjat ta för givet att jag är fri från snuset. De boostar inte längre mitt ego med att säga hur duktig jag är. Jag är arg på allt. Personlighetsförändring. Börjar undra om det här är mitt riktiga jag, arg och otrevlig. De sidorna kanske bara har varit nerdrogade under mina tolv år som nikotinist? Att jag fungerat mer som en koala. Den som knaprar eukalyptusblad hela dagarna, trots att den inte tål det och därför blir drogad, absurt trött och apatisk. Koalan, som kanske egentligen är en sprallig liten figur med hett temperament. Så börjar tankarna att skena. Blottade tandhalsar, vad gör det? Det finns ju faktiskt plasttänder. Och vad gäller hälsobiten så kan jag ju lika gärna dö av något oväntat redan imorgon. Lika bra att leva här och nu. Carpe Diem och allt sånt där. På det sjätte smäller det! En illaluktande göteborgare i miniformat glider in i min mun...
