Inte av samma sort

Vissa författare är från börjande lysande stjärnor på den litterära himlen. En av dessa är den amerikanska unga kvinnan Curtis Sittenfeld som debuterade förra året med en roman om livet som tonåring på en internatskola. Boken har nu kommit på svenska med titeln "I en klass för sig".
Den handlar om medelklassflickan Lee Fiora från en småstad i mellanvästerns Indiana som tack vare ett stipendium kommer till den fina internatskolan Ault School i Massachusetts och tillbringar fyra år där, från 14 till 18 år.
Det kan tyckas som ett mediokert tema, "ung flicka får chansen". Men boken har så väldigt mycket mer än bara den yttre ramen. Styrkan ligger i den mycket inträngande berättelsen om hur Lee sakta socialiseras in i en ny skepnad, vad skolan och kamraterna där gör med henne. Det är en klassresa på flera plan.

Lee söker sig till Ault för att hon blir förförd av en broschyr med glättiga bilder av leende och välklädda överklassungdomar som poserar vid svarta tavlan med ekvationer och som spelar lacrosse och ger ett intryck av kultur och kvalitet. Lee ser framför sig hur hon ska bli en av dem.
Och så småningom blir hon nästan det. Men aldrig helt.
På skolan lever hon och studerar tillsammans med rikemansbarnen som har så gott om pengar att de aldrig ens talar om det. Det är ofint att nämna pengar. Det är också ofint att tala om vilka som är stipendieelever, även om alla ändå vet.

Livet på skolan styrs av en rad oskrivna regler och vanor, sådana som de andra lärt sig från födseln i sina hem men som Lee måste ta in och lära sig på egen hand. Hon iakttar och lyssnar, håller sig tyst av rädsla för att inte sticka ut, och förtränger mer och mer av sin egen personlighet.
Hon underordnar sig systemet. Så långt att hon sista året låter sig utnyttjas sexuellt av en pojke i en parallellklass, en av "bankpojkarna". Hon drömmer om att han ska vara hennes pojkvän men inser att det kommer han aldrig att bli. De är inte av samma sort.
Att hon inte är av samma sort som de andra blir påtagligt synligt för henne när hennes föräldrar kommer på besök första året. Hon skäms lite för dem, deras sjabbiga bil och deras medelklassiga sätt och önskar dem snabbt ur vägen. Hon tänker tillbaka på sin skoltid hemma: "Men jag hade förändrats sedan dess. Jag var annorlunda. Och vad mina föräldrar trodde, så var det här - mitt Ault-jag - nu mitt sanna jag."

Boken berättar i jagform om de här fyra åren i Lees liv. Det är en stark underton av förtvivlan och ångest, av att inte höra till men vilja det så mycket; och som Lee aldrig själv vågar lyfta upp till ytan helt.
Hon ser upp till sina kamraters sofistikerade manér och skuffar undan den näst intill dolda nedvärdering de visar henne och andra som inte är som dem själva, något som drabbar både lärare och elever. I stället nedvärderar hon sig själv i sin jämförelse med kamraterna.

Curtis Sittenfeld har en uppenbar berättartalang där hon aldrig behöver ta till överord för att visa det hon vill säga. Hon har skrivit ett fullödigt porträtt av en flicka, en ung kvinna, som reflekterar över sin tonårstid. Ingenting är svart eller vitt, utan fyllt av nyanser.
Hon är en skarp och klarsynt iakttagare av detaljer och använder dem för att hela tiden föra berättelsen framåt. Hon gör det personliga universellt och trots att det egentligen inte händer särskilt mycket är det en fängslande berättelse, främst genom det mångfacetterade porträtt av Lee som är romanens stomme och styrka.