Inte ropar jag hej inte

Amy Krouse Rosenthals bok om sig själv är något så ovanligt som en självbiografi i form av en uppslagsbok. Den enda ordning som finns är alfabetisk, annars har de olika posterna inget större samband med varandra.
Idén är rolig, men att läsa tjugo sidor kortfattade barndomsminnen i kronologisk ordning är ganska långrandigt. Boken förmår inte fängsla och är knappast någon sträckläsningsbok. I ärlighetens namn orkar jag inte ens ta mig igenom den och mitt försök att läsa boken på måfå genom att bläddra fram och tillbaka är ganska håglöst.

Det är synd. Jag gillade presentboksutseendet med lila sammetspärmar och jag gillade verkligen att det finns förslag på vilka vin som passar till boken.
Nej, jag är ledsen, jag har brutit mot läsaravtalet i början av boken. Hade jag skrivit under hade jag nämligen samtyckt (bland annat) till att ge boken min odelade uppmärksamhet och att i slutet av varje sida likt en cirkusartist slå ut med armarna och ljudligt ropa Hej!