När man blivit så pass insnöad på att ge svar, motargument, motfrågor eller i stort sett alla typer av respons i ironisk fattning, har man då gått över gränsen för sitt användande av ironiska mått och medel eller kan skulden läggas på oppositionen i en konversation för att denne ställer så ironiinviterande frågor?
Ironi i alla dess former används idag till kolossala proportioner. Vi kan läsa ironiska texter eller stycken i de flesta mediala former, t.ex. skönlitteratur, dags- såväl som kvällstidningar, reklam, notiser med mera. Frågan är hur det blev så välanvänt och populärt, hur det kan ha influerat många att använda en ironisk jargong för att minsann göra sina argument eller påståenden mer slagkraftiga.
Även inom politiken ser jag att ironin används flitigt, mestadels då genom något av de sociala medierna, t.ex. Facebook eller Twitter. Oftast handlar det då om att provocera eller rent utav smutskasta någon politiker i opponerade block. Detta kan ha växt fram i och med de mer påtagliga diverse rasfrågor som fått nytt liv med hetlevrade följder. Det klarast lysande exemplet är den gällande Jonas Hassen Khemiris personliga brev till justitieminister Beatrice Ask, vilket skapade en flodvåg av ”tweets” på Twitter från folk som stöttade Jonas och bidrog med egna liknande händelser och erfarenheter.
Men vart går gränsen för användandet av ironi i både tal och text? Används ironi för att söka statusbekräftelse från samhället genom att göra listiga, humoristiska anmärkningar eller helt enkelt för att listigt dölja allvaret i en knepig situation som ej kan undvikas utan ett sidospår? Självklart är situationerna där man kan använda ironi oändliga till antal, vilket enbart kan ses som en fördel för en ironi- och sarkasmdyrkare som jag.
Så länge man använder sina ironiska uttryck på ett hederligt sätt, utan att håna, förnedra eller göra någon illa till mods ser jag ingen anledning till varför ironi och även sarkasm i viss utsträckning ska ses som något negativt. Ironi som används för att lätta upp stämningen eller skapa ett leende i en besvärlig situation bidrar bara till en positiv stämning, tror jag. Även om jag är en fantast av den raka, mer råa formen, där TV-serien Family Guy är en märkbar influens, gäller det att anpassa sig utifrån sin omgivning och miljö.
Det kan ju onekligen vara dumdristigt att traska in på sin nya arbetsplats och omedvetet förolämpa chefen under sin första arbetsdag.