IT-drömmarna som sprack

Hör du till dem som förlorade pengar på Teliaaktien? Som sett pensionspengarna krympa efter PPM-valet? Satsade du pengar i något av framtidsbolagen Adcore, Framfab eller Spray?
Då är Björn Elmbrants "Dansen kring guldkalven" läsning för dig. Boken handlar om om IT-haussen kring millennieskiftet.
Björn Elmbrant är till vardags politisk kommentator på Ekot. Han gör ingen hemlighet av att han har hjärtat till vänster, och boken är inte första gången som han kritiserar den allt större betydelse som aktiemarknaden får för människors vardag.

Den stora IT-haussen är en intressant tid. Under en period verkade ett nytt företagande växa fram. Unga företag med platta organisationer med välbetalda och hängivna arbetare. Internets genombrott betydde nya affärsmöjligheter, och den som snabbast kunde fånga upp en ny nisch var en vinnare. Det var nu grunden till framtidens storföretag skulle läggas.
Den som hade idéer behövde för en gångs skull inte sakna finansiering. Riskkapitalisterna i det närmaste öste pengar över den som kunde beskriva sitt företags framtid i tillräckligt storslagna ordalag.

Karusellen började snurra allt snabbare.
Som företagare handlade det inte om att bygga sin verksamhet långsamt och under lönsamhet. Start, internationell expansion och börsnotering skulle ske under en tidsrymd på tolv till arton månader. Därefter såg man till att dra sig ur företaget med en fet vinst.
2000 brast bubblan. Under de följande åren gick företag under, köptes upp eller skars ner till en skugga av sitt forna jag.

Björn Elmbrant skildrar allt detta. "Dansen kring guldkalven" är ett skickligt lagt pussel av tidningsnotiser, anekdoter och intervjuer med människor som var med.
I stora drag är Elmbrants bok en anklagelseskrift. När bubblan brast var förlorarna många: Småsparare som lurats in i ett riskfyllt aktie- och optionsspekulerande utan att förstå riskerna, de unga människor som jobbade på IT-företagen och som blev arbetslösa, de seriösa företagare och innovatörer som inte kan få riskkapital efter att IT-årens slösaktighet övergått till feghet.
De skyldiga återfinns överallt: En tandlös finansinspektion. En regering som istället för att vara en motkraft spelade med i spelet och lurade på medborgarna Teliaaktier. Medierna som övergav sin granskande roll och blev hejaklacksledare. Bankerna som inte informerade sina kunder om riskerna.

Ska man invända mot något så kan Elmbrant emellanåt framstå som väl efterklok.
De sista sidorna är en välbehövlig motvikt då han konstaterar att alla idéer som IT-guruerna bar på inte var så värdelösa. Själv vill jag inte vara utan mitt bredband. Och hur snurrigt företag som Boxman, Dressmart och Boo.com än sköttes så är e-handel i dag en självklarhet.