Jan Guillou avslöjar avslöjanden

Tillsammans med Peter Bratt klädde han av den socialdemokratiskt styrda spionorganisationen IB. För det skickades han i fängelse, en tid som han överraskande beskriver som den lyckligaste i sitt liv. Gammalt spioneri tycks för övrigt vara inne i Sverige just nu. Som en ödets ironi (eller kan möjligen bokförlagen ha spionerat på varandra?) släpper IB-spionen Gunnar Ekberg samtidigt sina minnen från den tid i början av 1970-talet då han infiltrerade den radikala vänsterrörelsen, bland annat Palestinagrupperna där Jan Guillou var en frontfigur. I sin bok beskriver Guillou hur han konfronterade Ekberg, som efter avslöjandet snabbt fick fly till hemlig ort utomlands. Jan Guillou må betraktas som arrogant, stöddig eller vad det nu kan vara, men hans skrivande har satt sina spår inom svensk journalistik och samhällsdebatt. Vandringen från de första extraknäcken på herrtidningen FiB/aktuellt till de exempellösa framgångarna med Hamilton och Arn är en intressant och stundtals mycket underhållande läsning. Guillou har retat gallfeber både bland politiker och hans vänsterradikala kamrater försedda med "Jan Myrdal-mustascher". Men han har också fått utstå spott och spe, inte minst från journalister och kollegor i den skriftställande världen. Han berättar också om publicistiska misslyckanden som han ångrar än i dag. Ett bittert ögonblick i Guillous liv var när han krossades på ett möte på Publicistklubben och alla vände honom ryggen. Boken avslutas, kanske inte så förvånande, när telefonen ringer på våren 2000 och han blir erbjuden jobbet som "ärkebiskop över svensk pressetik", nämligen jobbet som ordförande i Publicistklubben. En upprättelse helt i Guillous smak.