Södra Bangatan
Nu är det inte så att han flyttar från Västervik helt och hållet men verksamheten tar han med sig till Österlen, närmare bestämt till Bästekille, i närheten av Kivik.
- Jag tror att det är bra med miljöombyte ibland. En del flyttar till Provence. Men det känns lite långt bort tycker jag... Jag nöjer mig med Österlen.
Flytten är faktiskt ett ganska spontant infall, förstår man.
- Jag tyckte hyran här var väl hög, och tänkte att jag borde kunna göra något roligare för pengarna.
- Nu får jag något eget som jag bestämmer över själv, och den nya ateljén blir inte kostsammare än den jag har i dagsläget, berättar Jan.
- Egentligen var det så att en av mina söner letade efter en arbetslokal på Österlen, men så var det jag som fann en i stället, berättar han glatt.
Han poängterar att Västervik varit en bra stad att bo i.
- Men kultur- och konstklimatet är däremot inte så gynnsamt och jag tycker att det blivit allt sämre på senare år. Västervik har blivit en kommersstad, allt handlar om ekonomisk tillväxt. Men det finns ju andra former av tillväxt som kan vara positiv för dem som bor i kommunen.
- Det gläder mig ändå att Västerviks Konstförening nu verkar få tillgång till en lokal för sin verksamhet (se artikel bredvid). Det känns lovande!
Hur känns det att flytta verksamheten från Västervik efter så många år här? Känner du vemod?
- Nej, inte alls. Jag är inte sentimental på det viset. Jag har haft mitt roliga här. Den största belöningen är att jag har, och har haft, möjlighet att syssla med konsten som är det roligaste jag vet.
- För övrigt måste man våga lite. Jag är heller inte rädd för att misslyckas. Tvärtom blir jag nästan glad av misslyckanden. De är ett tecken på att man inte stagnerat. Man kan misslyckas och misslyckas igen och igen. Men så tillslut lyckas man och då har man kommit ett steg längre.
- Så tänker jag. Men det är kanske självbedrägeri, säger Jan med glimten i ögat.
På Södra Bangatan i Västervik är biltrafiken tät, bil efter bil susar förbi utanför fönstren. Jans nya ateljé erbjuder däremot tystnad och fridfullhet. Det blir njutbart, tror han.
- Det passar mig och min ålder.
I helgen (26-27 november) arrangerar han alltså sista utställningen i Västervik, förhoppningsvis inte för alltid, men i alla fall på lång tid.